Drygt fjorton dagar efter det Botvid kommit till-
baka, är det slut med den gamle.
Det har blivit en mindre i byn. En stillsam, god
bybo är borta.
Både Kjell och Magda var inne, då den gamle lugnt
knäppte sina händer över sängtäcket, rätade på sig och
drog den sista sucken. En timme innan han dog, släppte
plågorna och han blev lätt och klar i huvudet, och de
små ögonen fick tillbaka sitt livliga uttryck. Magda
läste lite för honom, och det var så mycket han ville ha
sagt Kjell, så mycket som rörde gården och jorden.
En stund efter är Kjell på väg hem för att hämta
mor och Klara, så att Botvid blir tvättad och kam-
mad, innan han flyttas ut i den lilla kammaren, där
han ska stå lik.
Det har varit en varm dag, men nu håller solen på
att gå ned.
Då Kjell kommer bort mot Jonaslyckorna, ser han
Beck-Lasse framför sig på vägen. Och Kjell ropar på
den gamle, som i sina gymnastikskor brådskar bort
mot doktor Osbors. Och Kjell säger:
– Du, Lasse, Botvid är död. Han slutade just nu.
Beck-Lasse blir still. I någon undergiven respekt för
skyarnas och livets Herre stryker han av sig mössan
och säger:
– Då står jag i tur härnäst. Jag har årtalet intill
Botvids. Då är jag byns äldste nu.