|
Njuta, bara njuta! Njuta, utan sluta, så var sed i Gustaf tredjes år. Dricka, spela luta, med raketer skjuta. Glamm vid dans i damm från pudrat hår! När man vaknat nyss i rosigt morgonsken, – vips! – en silkesstrumpa på sitt ben! Ned för trappan kuta, till en krog att njuta! Hornet klang i gatorna, och stråken ven. (Horn.) Kungen själv, så glader, var all festens fader. Jämt i kabinettet fann han på dräkter, långa rader, än med ess i spader, än med knektar, röda hackor små. Ropade på franska till sin kam- marvakt: – Kläd mig till kines i största prakt! Fler musikparader! Glad är landets fader! Rappa dej! Du hörde väl, vad jag har sagt!» (Horn.) |
Men ibland bak vågen utav glädje låg en list i denna stora diplomat. Sändebudet såg e’n stå där nöjd i hågen, men på botten grodde allt hans hat. Dörren stängdes, – handen glittra vid hans vink – ensam stod han dyster med sitt smink. Gyllne spegeln såg e’n sträng och mörk i hågen. – Kupper han planerade vid lutors klink. (Horn.) Stadsbon under tiden söp och stöp i siden. Vinet störtade som regn i rött. Alltid gick det unnan: – »Skaffa mer i tunnan! Laga det blir riktigt starkt och sött!» Men i skogen täck, invid den klara flod, bryggde bonden själv en dricka god. Som en korkskruv vriden röken steg i friden. Kopparkitteln puttrade så röd som blod. (Horn.) |
Njuta, bara njuta,
låta vinet spruta.
Njuta, slå på luta
dag och år.
Huru det skall sluta,
när man ej vill pruta
på sin lystnad, var och en förstår!
Synd om Gustaf tredje dock jag
tycka skall.
Gott hans huvud var i alla fall.
Soln på slottets ruta
huld sitt guld sågs gjuta.
Rosorna, de regnade
kring tronens pall. (Horn.)