LÄKAREN .
95
— Jag är satan , och jag ska ta er , om ni
inte släpper karln .
Han släppte verkligen , men för att ta Johan .
I det samma slog en sten af hans trekantiga
hatt . Johan röck sig lös ; folkmassan drefs nu
med bajonetter ner till vakten vid Gustaf Adolfs
torg . Efter dessa följde nu en svärm men-
niskor , herrar af högre samhällsklasser , vilda ,
skrikande och i , som det tycktes , fast beslut
att befria de fångne . Johan sprang med . Det
var som om en stormvind fört dem framåt ;
personer , som icke alls blifvit ofredade , icke
tillbakaträngda , som stodo högt i samhället ,
rusade blindt framåt , riskerande ställning , fa
miljelycka , bröd , allt . Johan kände en hand
fatta sin . Han kramade den tillbaka , och bred
vid sig såg han en medelålders , fint klädd
herre , med förvridna drag . De kände icke
hvarann , de talades icke vid , men de sprungo
hand i hand som två , hvilka fattats af samma
anda . Så stötte de på en tredje . Johan kände
igen en skolkamrat , redan embetsman i ett
civilt verk , son till en departementschef . Denne
unge man var aldrig med oppositionen i skolan ,
ansågs tvärtom reaktionär och med framtid för
sig . Han var nu hvit som ett lik i ansigtet ,
kinderna voro tömda på blod , och musklerna
lågo tätt efter kraniet , så att han liknade en
dödskalle , i hvilken två ögon brunno . De kunde
icke tala , men de togo hvarandras händer och
