Esaias Tegnér (1782-1846)

ESAIAS TEGNÉR (1782–1846), prästson, blev tidigt faderslös. För släkt och vänner stod hans begåvning klar från början, och han fick förmånen av språk- och litteraturstudier i privat regi. 1799 skrevs han in vid Lunds universitet där han gjorde en kometartad karriär; en docentur i estetik uppnåddes redan 1803. Men hågen stod inte endast till vetenskapen. Parallellt med studierna hade Tegnér redan tidigt ägnat sig åt diktning, och från 1801 skickade han kontinuerligt in dikter till Svenska Akademiens pristävlingar. Några hedersomnämnanden bestods han med, men mer framgång rönte dikterna i Göteborgs Vetenskaps och vitterhetssamhälle där flera av poemen prisbelönades. Tegnérs utveckling var på flera sätt typisk för samtiden. Efterhand kunde ett starkt tyskt inflytande skönjas i hans skrivande: Kant, Schelling och Fichte var viktiga märkesnamn. I dikten ”Det eviga” (1810) lät Tegnér förena det filosofiskt infärgade materialet med det politiska. Och nu kom framgångarna i rask följd. Samma år blev han professor i estetik (1812 dessutom i grekiska); med dikten ”Svea” vann han – äntligen – Svenska Akademiens stora pris 1811 (dikten publicerades först 1817 men nådde stor spridning genom uppläsningar redan tidigare); 1812 valdes han in i Götiska förbundet under namnet Bodwar Bjarke; och samma år prästvigdes han. I en komplex balansakt höll sig Tegnér länge utanför den infekterade striden mellan den ”gamla skolan” och ”den nya”, men situationen blev till sist ohållbar. Alltid på sin vakt mot extremer gick Tegnér då till anfall mot bägge ytterligheterna. Även om han skrivit i Iduna, göticisternas tidskrift, och länge setts som en av dem, kunde han ändå inte helt ge sig åt det romantiska bildspråket och dess konsekvenser. Tegnér fick nu klä skott för angrepp från bägge lägren. I Svenska Akademien, där Tegnér tog sitt inträde 1819, var framgångarna mer ogrumlat hyllande. Med ”Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820” och de första sångerna av Frithiofs saga (1820–25) befästes sedan Tegnérs position på den litterära parnassen. Omstridd förblev han, ofta kritiskt dissekerad av samtida vedersakare som exempelvis Lorenzo Hammarsköld, men de exempellösa publika framgångar han nådde med framför allt Frithiofs saga (tryckt i cirka 60 upplagor fram till sekelslutet) stod som motvikt till kritiken. 1824 utnämndes Tegnér till biskop i Växjö, och han kom att ägna stor möda och mycket tid åt ämbetet samt det medföljande riksdagsarbetet. Diktningen fick framgent stå tillbaka för arbetet, och för de elaborerade tal han höll i officiella sammanhang: som talare väckte Tegnér stor beundran, och det var måhända främst i talen och i breven som hans stilkänsla och språkkraft gjorde sig gällande under dessa sena år. Sjukdomsperioder och hårt arbete tog dock till slut ut sin rätt, och 1840 drabbades Tegnér av en sinnessjukdom från vilken han aldrig helt återhämtade sig. Vid hemkomsten från hospitalet var han, i praktiken, en bruten man och när han dog 1846 var det tveklöst som nationens store skald – men den stora diktningen låg då redan sedan många år i det avlägset förflutna.