40-talet och 40-talisterna Presentation

40-talet och 40-talisterna: kritik och debatt

Mats Jansson

1940-talet var en period i svensk litteratur som inte enbart såg en mängd särpräglade litterära begåvningar träda fram. Det var även ett skede då litteraturkritiken växte sig stark, ofta i samverkan med den nya litteraturen. Denna litteraturkritik tog som sin uppgift att förklara, uttolka och försvara den nya litteraturen. Det uppstod därmed en allians mellan litteratur och litteraturkritik som sannolikt bidrog till modernismens slutliga genombrott under skedet. Flera av de mest framträdande 40-talsförfattarna var samtidigt verksamma som kritiker: Karl Vennberg, Erik Lindegren, Stig Dagerman och Werner Aspenström. De var ”poet-critics” i T.S. Eliots mening, för att låna ett begrepp från en av det svenska 40-talets litterära och litteraturkritiska förebilder.

Det är i en sådan dubbelroll som poeten och kritikern Erik Lindegren uppträder i den så kallade obegriplighetsdebatten, som vi återkommer till längre fram. I centrum för denna litteraturkritiska debatt står nämligen hans egen poesi i mannen utan väg, 40-talets mest betydelsefulla diktsamling.

Kritikerna

Den syndikalistiska tidningen Arbetaren blev under några år i början av 40-talet en plantskola för en ny 40-talistisk kritikergeneration. Karl Vennberg började skriva i tidningen 1941. Två år senare anställdes Stig Dagerman, som 1945 blev Arbetarens förste egentlige kulturredaktör. Därtill finner man i Arbetarens spalter under 40-talets första år regelbundet kritik av nya namn som Viveka Heyman, Stig Carlson, Axel Liffner och Gustaf Rune Eriks.

Bland fyrtiotalisternas litteraturkritiker intar Karl Vennberg (1910–95) en särställning. I egenskap av produktiv recensent, introduktör och debattör kom han att utöva ett genomgripande inflytande på periodens litterära klimat. I sin långvariga verksamhet som litteraturkritiker och debattlysten polemiker kom Vennberg att bli en av efterkrigstidens centrala opinionsbildare. Vennberg medverkade regelbundet i Arbetaren från 1941. Från 1944 flyttade han över till Aftontidningen, vars kulturredaktör Stig Ahlgren han avlöste efter två år. Från och med 1949 medarbetade han regelbundet i Aftonbladet. Förutom sin regelbundna verksamhet i dagspressen bidrog Vennberg med artiklar och essäer i tidskrifterna Horisont, 40-tal, Utsikt, Clarté. Han spelade en central roll i debatterna om obegriplighet, pessimism och den tredje ståndpunkten. Han fäste tidigt uppmärksamheten på flera av de författarskap som framför andra kom att förknippas med 40-talet, lyrikerna Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Werner Aspenström, och han skrev kongenialt om prosaisterna Stig Dagerman och Lars Ahlin. Vennberg publicerade därtill inflytelserika artiklar om de stora internationella författarskap som blev stående referenspunkter i den inhemska debatten: Eliot, Kafka, Sartre.

40-talets mest betydande poet Erik Lindegren (1910–68) var också en produktiv och inflytelserik litteraturkritiker verksam i en mängd olika publicistiska organ. Lindegren medarbetade från 1942 i Aftontidningen under Stig Ahlgrens redaktörskap och från 1946 i Stockholms-Tidningen. Han recenserade flitigt i BLM och periodvis bland annat i veckotidningen Vi och i Expressen. Han publicerade betydelsefull litteraturkritisk essäistik i flera olika tidskrifter: om Stephen Spenders poesi i Tiden 1942, om Rilkes fiktiva självbiografi Malte Laurids Brigges uppteckningar i Horisont 1944, om sin egen diktsamling mannen utan väg i BLM 1946, om Virginia Woolf som essäist i Prisma 1948, som han dessutom var huvudredaktör för. Han recenserade sina generationskolleger Vennberg, Ahlin, Dagerman, Thoursie, och utnämnde i en starkt lovordande anmälan i BLM 1946:9 Dagermans De dömdas ö till ”det fyrtiotalistiska problemkomplexets flygande fästning”. I obegriplighetsdebatten 1946–47 om litteraturens förhållande till läsaren deltog Lindegren med flera inlägg. Hans replik i Stockholms-Tidningen 1946 på Selanders anmälan av mannen utan väg formar sig till en principiell motivering för den modernistiska poesins formspråk och målsättningar.                 

Som kritiker har Stig Dagerman (1923–54) bland annat det gemensamt med Vennberg att de båda medverkade i Arbetaren. Den unge Dagerman publicerade sin första artikel som 18-åring i den syndikalistiska ungdomstidningen Storm 1941, och från 1942 blev han en av dess redaktörer. 1943 anställdes han på Arbetaren för vilken han blev kulturredaktör två år senare. Från 1946 kom Dagerman att ingå i redaktionen för 40-talisternas eget organ, den av Bonniers utgivna tidskriften 40-tal, i vilken han också medverkade med flera bidrag. Mot slutet av skedet finns han med i redaktionskommittén för tidskriften Prisma som gavs ut av Norstedts och således hade Lindegren som huvudredaktör. De flesta av sina artiklar publicerade Dagerman i Arbetaren, men han medverkade under 40-talet även med reportage i Expressen och med spridda artiklar i Aftontidningen. Han skrev betydelsefull litteraturkritik om internationella förgrundsgestalter i den inhemska debatten: Kafka, Faulkner, Koestler. I detta är han en tidstypisk representant för den fyrtiotalistiska kritikergenerationen. Men Dagermans verksamhet i pressen begränsades inte enbart till renodlad litteraturkritik. Han är verksam i flera journalistiska genrer under skedet, såsom kåseriet, reportaget och den politiska dagsversen.

Till Arbetaren knöts även andra unga kritiker. På eget initiativ kontaktade Viveka Heyman (1919–2013) Vennberg, som var ansvarig för recensionsavdelningen på Arbetaren, och bad att få recensera böcker. Hon fick ett välvilligt svar och de första recensionsexemplaren sig tillsända av Vennberg. Heyman medverkade regelbundet i Arbetaren 1942–49 och efterträdde 1946 Stig Dagerman på posten som kulturredaktör. Liksom för Heymans del tycks Vennberg ha spelat en avgörande roll för Axel Liffners (1919–94) inträde på den litteraturkritiska banan. Det var Vennberg som på försök inviterade honom att recensera i Arbetaren där Liffner medverkade från 1943. Stig Carlson (1920–71) stod i tät brevkontakt med Eriks och Liffner från 40-talets första år. Via Liffner förmedlades kontakten med Vennberg. Carlson medverkade från 1943 i Arbetaren och medarbetade samtidigt i månadstidningen Storm tillsammans med kritiker som Eriks, Dagerman och Liffner. I Arbetaren och Storm framträder sålunda under 40-talets första år en relativt homogen gruppering som i sin kritik för den nya litteraturens talan. Symptomatiskt nog återfinner man mot decenniets slut två av dem i spetsen för två exklusiva modernistiska tidskrifter: Liffner som redaktör för Utsikt (1948–50) och Carlson som redaktionssekreterare för Poesi (1948–50).

Utanför denna trängre krets framträdde flera andra betydelsefulla kritiker som kom att prägla det fyrtiotalistiska debattklimatet. Under sin korta verksamhetstid som kritiker fram till senhösten 1946 – då han omkom i en bilolycka – publicerade sig Lennart Göthberg (1920–46) från 1943 framförallt i tre organ: Svenska Morgonbladet, Stockholms-Tidningen och tidskriften 40-tal, i vars redaktion han dessutom ingick. I sin litteraturkritik sökte Göthberg ofta efter det tidstypiskt fyrtiotalistiska i den unga litteraturen och han etablerade sig som en solidarisk uttolkare av denna.

I oktober 1944 engagerades den lundensiske akademikern Allan Fagerström (1916–85) för Aftonbladet. Han blev 1948 dess kulturredaktör. I samband med att Vennberg avgick som kulturredaktör för Aftontidningen 1947 på grund av en konflikt med tidningsledningen tog Fagerström i Aftonbladet hans parti. 1948 började Vennberg själv medverka i denna tidning. Fagerström spelade även en roll för Liffners framtida engagemang som litteraturkritiker i Aftonbladet. Fagerström hade tidigare ställt sig på 40-talisternas sida i debatten om obegriplighet 1946. Om hans internationella kringsynthet som kritiker vittnar bland annat en artikel i Aftonbladet 8.2 1949 som ger en i svenskt sammanhang relativt tidig presentation av begreppet ”new criticism”. Ett begrepp som åren kring decennieskiftet skulle förekomma allt oftare i svensk litteraturkritik. 

Stig Ahlgren (1910–96) var redan under 1930-talet en etablerad kritiker som även måste nämnas för den stora betydelse han kom att få för litteraturkritiken under 1940-talet. Våren 1942 startades LO-ägda Aftontidningen och Lundaakademikern Ahlgren rekryterades från Arbetet för att bli dess förste kulturredaktör. I den rollen öppnade han kultursidan för den fyrtiotalistiska kritiken och framträdde själv som försvarare av den lyriska modernismen. Hans uppgörelse ”Lyrisk radikalism” i Aftontidningen 1945 med den estetiskt konservative kritikern Ture Nerman är en brytpunkt av principiell betydelse. Aftontidningen blir under några år ett forum för den fyrtiotalistiska kritiken. På dess sidor medverkar under Ahlgrens och Vennbergs redaktörskap till och med våren 1947 då Vennberg avgår mer eller mindre regelbundet: Erik Lindegren, Walter Dickson, Lars Englund, Werner Aspenström, A. Gunnar Bergman, Gustaf Rune Eriks, K.G. Wall, Ragnar Thoursie, Sven Alfons, Harald Forss, Stig Carlson, Stig Dagerman, Axel Liffner, Stig Sjödin, Erik Goland, Sven Bergström, Olov Jonason, Ragnar Bengtson, Gösta Oswald, Lars Ahlin och Sivar Arnér.

Den väsentligaste litteraturkritiska insats som härefter gjordes i Aftontidningen var att Bengt Holmqvist (1924–2002) debuterade i rikssvensk press, symptomatiskt nog med en artikel betitlad ”Insyn på fyrtiotalet” 23.2 1948. Till skillnad från flera andra av de 40-talistiska diktarkritikerna var Holmqvist enbart verksam som kritiker. Han hade inlett sin bana som kritiker i finlandssvenska Åbo Underrättelser 1946 och därifrån tagit steget över till rikssvenska Aftontidningen, varifrån han rekryterades till Stockholms-Tidningen 1949. När den anglosachsiska nykritiken på allvar började introduceras på svensk botten från slutet av 1940-talet och under 1950-talets första år gjorde Bengt Holmqvist en avgörande insats. Utmärkande för hans kritik på 40-talet är dess starka teoretiska förankring, där såväl nykritiken som den logiska empirismen lämnar impulser. Holmqvist är kritiker i bemärkelsen recensent i dagspress, men han framträder också som litteraturhistoriker och handboksförfattare. När Holmqvists Svensk 40-talslyrik utom 1951 var den det första försöket att sammanfatta och karaktärisera modernismens genombrottsperiod i svensk litteratur. Holmqvists skrift var väl förberedd genom litteraturkritiska artiklar och recensioner han publicerat tidigare under 40-talet. Holmqvist blev i mycket 40-talisternas specielle kritiker och följer i sin kritik deras vidare utveckling: Lindegren, Vennberg, Dagerman, Ahlin, Thoursie och Alfons. Hans stora essä om Gunnar Björling i Prisma 1949 är ett gott vittnesbörd om den intellektuella tyngden i hans litteraturkritik. Han är tidigt internationellt orienterad och skriver på 40-talet om Kafka, Gide, Nelly Sachs, Thomas Mann, Eliot, men också om sådant utanför modernismens ram. Överhuvudtaget blir bredden och mångsidigheten ett signum för Holmqvists kritikerskap, vilket med tiden utvecklades till efterkrigstidens kanske mest inflytelserika.

Tidskrifterna

1940-talet innebar, som Claes-Göran Holmberg visat, en storhetstid för de litterära tidskrifterna. De utgjorde också viktiga litteraturkritiska fora. I tidskrifterna formulerades en god del av den litteraturkritik som kom att prägla tidens litterära klimat. Här fick 40-talets nya kritiker och författare möjlighet att resonera i det längre format som tidskriften tillät. Dessutom skapades i tidskrifterna både kontinuitet med den föregående generationens modernister och utpekades framtida vägar för litteraturen efter 40-talet.

Decenniets första tidskrift Horisont (1941–44) var en litterär kalender som kom att utgöra en brygga mellan 1930-tal och 1940-tal. Den utgavs av Bonniers och redigerades av Gerard Bonnier, Johannes Edfelt, Thorsten Jonsson och Artur Lundkvist. Dess syfte var tvåfaldigt. Den redaktionella avsiktsförklaringen i vårnumret 1941 slår fast att man inte är anhängare av ett ”gemensamt litterärt ideal” och vill inrikta sig på bidrag av ”experimentell art som andra tidskrifter inte står öppna för”. Horisont ser som sin uppgift att ”bereda vägen för en ny litterär generation”. Denna inhemska avantgardistiska ambition kombinerades med en internationell satsning. Tidskriften ville motverka den nationella isolering som krigstiden innebar genom att presentera nya internationella författarskap.

I första numret möter litteraturkritik av Harry Martinson, Ingemar Wizelius, Johannes Edfelt och Knut Jaensson, dvs. kritiker och författare ur 30-talsgenerationen, vilka i efterföljande nummer skulle följas av flera representanter för denna generation. Men även den nya generation som redaktörerna ville ge utrymme kom till tals, såväl i form av poesi ur Erik Lindegrens mannen utan väg och Ragnar Thoursies Emaljögat som genom litteraturkritiska bidrag. Lindegren presenterade Rilkes fiktiva dagbok Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge (1910) i sista numret 1944. Thoursie skrev filmkritik och diskuterade ”filmens nya synförmåga” i vårnumret 1943.

Viktigast av samtliga litteraturkritiska bidrag i Horisont blev tvivelsutan Karl Vennbergs introduktion ”Franz Kafka” våren 1944. Den bidrog till att göra Kafka till en omistlig del av det svenska 40-talets litterära klimat. Ironi, mångtydighet, skepsis är honnörsbegrepp i Vennbergs utläggning av Kafkas dialektiska universum. Den ironi som hos Kafka också negerar sig själv lämnar således, enligt Vennberg, alla perspektiv öppna: ”För att kunna uppleva det gränstillstånd, vari människan nu befinner sig, för att kunna mäta spänningen mellan alla poler, för att få veta något om resultantens storlek och riktning i den oändlighet av kraftparallellogrammer som omger oss, måste vi uppge den perspektiviska mittpunkten.” Denna ovilja att lägga fast perspektivet för att entydigt kunna bestämma människans existentiella belägenhet präglade i grunden Vennbergs egen kritiska verksamhet under hela 40-talet, inte minst i den pessimismdebatt som bröt ut 1946.

Den viktigaste av tidskrifterna var 40-tal (1944–47), vars utgivning inte bara rent kronologiskt ligger i decenniets mitt utan också sammanfaller med 40-talets litterära högkonjunktur: Vennbergs diktsamlingar Halmfackla (1944) och Tideräkning (1945); den andra utgåvan av Lindegrens mannen utan väg (1942; 1946); Dagermans De dömdas ö (1946); Aspenströms Skriket och tystnaden (1946); Ahlins Om (1946); debatterna om pessimism och obegriplighet 1946–47.

40-tal utgavs av Bonniers förlag och redigerades från början av Werner Aspenström, Lennart Göthberg och Claes Hoogland. För att bredda rekryteringsbasen för den unga litteraturen utökades redaktionen från 1945 med Mårten Edlund och Gustaf Rune Eriks. Tidskriften hade inget uttalat litteraturpolitiskt program. Anspråken i den inledande redaktionella deklarationen i första numret 1944 var allmänt hållna: ”40-tal kommer med den bestämda ambitionen att vara en ung debatt- och debutscen. Vi torgför inget litterärt program. Vi vill skapa ett fritt forum, där olika åsikter och riktningar kan konfronteras med varandra.”

I första numret sökte den unge kritikern Lennart Göthberg ringa in ett literärt 40-tal, dock utan att ännu kunna finna några gemensamma karaktäristika för den nya litteraturen. Göthberg skulle i flera artiklar i 40-tal försöka urskilja och bestämma framträdande tidstypiska mönster i den 40-talistiska litteraturen: ”Fyrtiotalistiska vittnesmål” 1944:3; ”Modernismen – och Vennberg” 1945:5; ”Fyrtiotalistiska ansiktsdrag” 1945:10; ”Marginalanteckningar till en debatt” 1946:5. På så vis kom han att framträda som den unga litteraturens införstådde kritiker. Till samma kritikergeneration hörde således Axel Liffner, som med ”Ruiner och källsprång” 1945:3 publicerade den första litteraturkritiska essän om Erik Lindegrens författarskap. Med utgångspunkt från mannen utan väg (1942), som Liffner relaterar till senare särpublicerade dikter av Lindegren, försöker han urskilja utvecklingstendenser i författarskapet.

Trots att tidskriften inte lanserade något gemensamt litterärt program eller manifest för den 40-talistiska litteraturen saknades inte principiella programförklaringar av enskilda författare. Lars Ahlin lade ut sin förbedjarestetik i ”Om ordkonstens kris” 1945:1, diskuterade sitt förhållande till Luthers teologi i ”Reflexioner och utkast” 1945:10 och teoretiserade om illusionskonstens brister visavi den ”funktionsverklighet” det är författarens uppgift att gestalta i ”Konstnärliga arbetsmetoder” 1947:4. Stig Dagerman resonerade om konflikten mellan diktarens sociala samvete och hans konstnärliga i ”Diktaren och samvetet” 1945:6. Inspirerad av Jean-Paul Sartres försvar för ”la littérature engagée” i den engelska tidskriften Horizon diskuterade Krister Wickman i ”Författare och politik” 1945:7 författarens politiska engagemang och kravet på författaren att förstå sin egen tids verklighet. Gösta Oswald lanserade ”nysymbolismen” som ”ett positivt litterärt program” i ”Nysymbolismen. En förinnerligad objektivism” 1946:5. Med utgångspunkt i Albert Camus Myten om Sisyfos problematiserade Werner Aspenström den absurda livshållningen och presenterade en motsättningarnas filosofi i ”Myten om människan” 1947:4.

Tidens vitala debattklimat återspeglades på tidskriftens sidor. Polemiken var legio och den 40-talistiska litteraturen försvarades konsekvent av sina förespråkare, men man öppnade också sidorna för meningsmotståndare. Den så viktiga pessimismdebatten fördes i stor utsträckning på tidskriftens sidor. 40-tal dominerades av svenskt material, men den internationella modernismen ägnades även uppmärksamhet. Kafka hade varit ett namn redan i tidskriften Horisont där Vennberg hade publicerat sin inflytelserika essä. Vennberg återkom i 40-tal med ”Inledning till Kafka” 1945:2, en samlad presentation av Kafkas författarskap vilken ytterligare befäste Kafkas centrala position i 40-talets litteraturklimat.

Litteraturkritik av utländska modernister och moderna tänkare presenterades också i översättning. Stephen Spenders essä ”Symbolernas hus” översattes av Karl Vennberg i 1945:4. Claes Hoogland översatte Sartres artikel ”Litteraturens nationalisering” i 1946:2, hämtad ur dennes tidskrift Les temps modernes. Ett stycke ur Camus Le Mythe de Sisyphe (1942) översattes av C.G. Bjurström i 1946:8, och 40-tal avslutades stilenligt med att i sista numret låta publicera Sonja Bergvalls översättning av T.S. Eliots essä ”Poesins musikalitet” i 1947:4.

Tidskriften Sesam (1946–47) stod för en reaktion mot 40-talismen. Den redigerades av Uno Florén och Tore Zetterholm. I det första numret 1946 deklarerade Zetterholm under rubriken ”En ljusare trolldom” att det finns en ”ångestens och pessimismens filosofi bland de unga som inger respekt. Många debatterar bättre än de diktar. Men hos alltför många är posen medveten förfalskning eller tankeslöhet. Det är så lätt att vara nihilist.” Den blir därför, ansåg Zetterholm, lika lätt förljugen som ”den falska optimismen”. Redaktörerna efterlyste en dikt som vågade vara ”konstruktiv och positiv” och de kunde i den andan hänvisa till Thomas Manns tro på den framtida konsten som ”en ljusare trolldom”. Vad man framförallt eftersträvade med Sesam var att öppna för en breddning av den unga litteraturen.

Bengt Söderbergh gav sig in i debatten om pessimismen med artikeln ”Den eviga pessimismen” 1946:3. Han tyckte sig hos Karl Vennberg, ”som utropats till stormästare i sverigeavdelningen av pessimisternas brödraskap”, trots allt kunna se en rörelse ”fram mot någon sorts positiv tro”. Lisa Matthias framhöll i ett litteraturkritiskt inlägg ”På tal om svensk modernism…” 1946:7, att man i den pågående debatten om den svenska modernismen genomgående hade förtigit den tyska expressionismens betydelse som föregångare. Per Rådström raljerade i inlägget ”Gösta Oswald” 1946:7 med den jämngamle 40-talisten. Rådström tar avstamp i Oswalds artikel om nysymbolismen i 40-tal. I denna ville Oswald lansera ett positivt litterärt program, men Rådström säger sig varken kunna finna det litterära eller det positiva i detta. Han beklagar sin kollega: ”Jag tycker så synd om er herr Oswald. Så ung och redan ha det så tråkigt.” Meningsmotsättningarna var dock inte värre än att Sesam även publicerade litteraturkritiska bidrag av 40-talister som Stig Carlson och Erik Lindegren. I översättning presenterades även litteraturkritik av sådana fyrtiotalistiska husgudar som Koestler och Sartre.

 Det blev tidskriften Utsikt (1948–50), redigerad av Axel Liffner, som kom att avlösa 40-tal. I likhet med sin föregångare skulle den – med en snarlik programförklaring i första numret 1948 – vara ”ett forum för debut och debatt – med tonvikt på det unga, men utan allför stor hänsyn till födelseår”. Den ville även ge plats för ”de äldre”, dvs. ”fyrtitalisterna”, i de fall de bidrog med nytt och experimentellt material. Tidskriften Utsikt slog en bro mellan fyrtiotalet och det efterföljande skedet. Den innehöll gott om litteraturkritiska programförklaringar och debatter, där såväl fyrtiotalister som representanter för en ny generation kritiker och författare deltog.

Karl Vennberg införde flera uppmärksammade bidrag i Utsikt. Han attackerade Herbert Tingsten i artikeln ”Taktik och metafysik i Tingstens uppsalatal” i 1948:4 för att denne ansett det likgiltigt om maktutövning och förtryck ägde rum i namn av fascism eller kommunism. Redan här drogs skiljelinjen i det som skulle komma att bli debatten om den tredje ståndpunkten på 50-talet, till vilken vi återkommer. Vidare linjerade Vennberg i en annan artikel ”Den fyrtiotalistiska lyrikens återtåg” 1949:4 och tyckte sig se en ”radikal romantisk uppluckring” av fyrtiotalismen i den nya litteraturen. Med en anspelning på obegriplighetsdebatten medgav Vennberg trots allt att ”vapenvilan med publiken” uppnåtts ”på långt hedersammare villkor än de svårbegripliga från början kunde våga räkna med”. Vennberg hänvisar till Lars Forssell och tycker sig höra nya signaler i tiden: ”Det är bestämt femtiotal. Och då är tiden inne för oss, återtågets fyrtiotalister, att resignera”. I Utsikts sista nummer 1949 infördes en enkät ”Si, iskarlarna går…” där 30 stycken kritiker, författare och förläggare ombads besvara frågan: ”Vad har 40-talet gett er, betytt etc.?”. Svaren förmedlar en stark förnimmelse av att en litterär period har nått sitt slut inte bara i kronologisk bemärkelse.

Utsikt innehöll också en uppmärksammad litteraturkritisk debatt om klassicismen med inlägg av Östen Sjöstrand, Bengt Holmqvist och Gunnar Gunnarsson. Sjöstrand påpekade i ”Den avskilda klassicismen” 1950:1 med hänvisning till en av 40-talets stående referenspunkter – T.S. Eliot – att dennes klassicism har en metafysisk sida och att den inbegriper ett kunskapssökande som påminner om mystikens. Häremot invände Bengt Holmqvist i ”Den meningslösa klassicismen” 1950:2 och framhöll att eftersom Sjöstrand inte presenterar någon hanterbar definition av begreppet klassicism blir det meningslöst. Gunnarsson avfärdade i sin replik ”Varför thomism? Varför klassicism?” 1950:5 både det han betraktar som Sjöstrands grumliga metafysisk och Holmqvists nypositivistiska plattityder för att istället relatera Eliots klassicism till den dialektiska materialismen. Därmed anser han sig kunna avfärda den som en anakronism och som i grunden osann.

Vad gäller periodens tidskrifter kan man se Prisma (1948–50) som ett slags högmodernistisk slutpunkt. Storslagen och exklusiv ville den ta ett helhetsgrepp om modernismen: bildkonst, litteratur, musik, teater, dans, arkitektur och filosofi. Huvudredaktören Erik Lindegren förklarade i första numret 1948 att detta inte var en generations- eller grupptidskrift. Man startar ”inga viktigare rörelser med himlastormande program”. Lindegrens höga ambitionsnivå anger i stället som mål ”en generalinventering av de mänskliga möjligheterna och det gemensamma kulturarvet, i vilket 20-talets ismer redan har ingått”. En av dessa ismer var surrealismen vars aktualitet efterfrågades i enkäten ”Har surrealismen spelat ut sin roll?” i Prismas första nummer 1948. Kritiker, författare och bildkonstnärer gav sin syn. Ur den äldre generationen svenska modernister redovisade Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist, föga förvånande, en positiv grundinställning. 40-talisterna Svens Alfons och Lars Ahlin var avgjort mer kritiska. Alfons ansåg att surrealismen hamnat i en konstnärlig återvändsgränd och Ahlin förmodade att surrealismen aldrig skulle komma att få någon dominerande betydelse annat än för ”en liten grupp surrealistiskt troende”.

Lindegren hade som uttalad ambition att göra Prisma till en internationell tidskrift. Vad gäller det litteraturkritiska materialet återspeglas detta i översatta essäer av Lionel Trilling, Maurice Blanchot och Stephen Spender. Paul la Cours ”Fragmenter” publicerades på danska i första numret 1949 och Erik Lindegren skrev själv om ”Virginia Woolf som essäist” 1948:4. Utdrag ur Sartres 1947 publicerade bok om Baudelaire översattes av Bertil Malmberg i 1949:4. Överhuvudtaget är det gränsöverskridande draget i Prisma påtagligt, såväl vad gäller språkområden som gränser mellan konstarter. I det sista numrets ”Introduktion till epilog” 1950:5–6 skrev Lindegren missmodigt om tidskriftens allför fåtaliga läsare. Men trots att tiden uppenbarligen inte var mogen för Prismas ”ursprungliga kultursyntetiska program” kan han ändå känna en viss tillfredsställelse inför vissa av dess nummer. Efter att ha tackat dem som på olika sätt bidragit till att hålla Prisma vid liv, och efter att ha erinrat om den tid av krig och krigshot man lever i återstår för Lindegren blott uppmaningen: ”Låt oss nu alla för säkerhets skull, var och en i sin stad och efter sitt huvud, bygga oss en ark av is och avvakta blixten.”

Debatterna

Den så kallade obegriplighetsdebatten kom att handla om litteraturens sociala funktion och den lyriska modernismens förhållande till läsaren. Debatten fördes 1946–47 och sönderfaller i två urskiljbara faser.

Dess första fas sammanhänger med nyutgåvan av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942, som omtrycktes och gavs ut på Bonniers förlag i början av 1946. Den första recension som publicerades var Sten Selanders ”Det dunkelt sagda” i Svenska Dagbladet 23.4 1946, som snarare utgör en kritisk uppgörelse med den lyriska modernismen än en recension av Lindegrens diktsamling. I sak varierar denna en modernitetskritik som Selander i olika sammanhang fört fram redan från början av 1930-talet. Selander anspelar nu på Tegnérs kritik av ”det dunkelt sagda”, som varnade för att dåtidens modernister, fosforisterna, hade importerat nya idéer från utlandet och med mörka besvärjningsformler förgäves sökt sanningen, som Tegnér skrev. Selander anför flera exempel på ”modernism” i litteraturhistorien – bland annat under renässans och barock – där författarna, enligt honom, hemfallit åt en kortsynthet som resulterat i att de inte har blivit lästa av eftervärlden. Selander intar en motsvarande hållning gentemot Lindegren och riktar in sin kritik mot det dunkla och svårbegripliga i modernistisk poesi. Dess drag av ”tungomålstalande” gör att den fjärmar sig från läsaren. Diktens kommunikativa funktion blir således satt ur spel av det poetiska språk som Lindegren använder: ”De associationer som inställer sig då man enligt surrealistiskt recept låter tankeapparaten fungera mer eller mindre fritt, utan medvetandets kontroll, är likaledes i många fall så bestämda av ens personliga förflutna, att sambanden måste bli fördolda för utomstående.” Resultatet för Selanders vidkommande är att han inte har ”den blekaste aning om innebörden i åtskilliga av samlingens dikter”. Att Lindegren ändå är en stor litterär begåvning står klart för Selander, eftersom hans generationskamrater är ”ense om att i honom se ett av de bärande namnen i morgondagens svenska litteratur”. Selander drar i sin argumentation en absolut skiljelinje mellan den utanförstående och den införstådde. Han lierar sig själv med den ”utomstående, läsaren”, medan Lindegren uppges skriva för de redan ”troende och invigda”. 

Lindegrens replik kom en månad senare under rubriken ”Tal i egen sak” i Stockholms-Tidningen 20.5 1946. Han karaktäriserade nedlåtande Selanders anmälan som ”ett stort upplagt försök att bevaka den andligen bekväma genomsnittsläsarens intressen”. Lindegren omnämner inte sin egen diktsamling utan resonerar principiellt om den modernistiska poesin och kritiken av denna. Han underkänner Selanders historiskrivning och drar själv upp linjerna för en levande modernistisk tradition med rötter hos Hölderlin och Novalis. Lindegren framhåller tre idétraditioner för den som verkligen vill förstå den svenska modernistiska lyrikens ideologiska bakgrund: ”psykoanalysen, som gett möjligheter till skapandet av en helt ny symbolvärld, den marxistiska dialektiken, som skärpt den poetiska tendensen att tänka i motsatser och påverkat bildspråket i antitetisk riktning, samt den kritiska uppsalafilosofin, som påvisat motsägelserna både i den kantska filosofin och i den hegelianska dialektiken och därigenom röjt vägen för en poesins tidskritik av delvis nytt slag”.

Selander hade i sin kritik av mannen utan väg siktat in sig på ordens betydelsebärande funktion i språket: ”Ord som används så att de förlorar sin gängse mening upphör att vara ord och blir meningslösa ljud. Det räcker inte med att den innebörd en författare ger orden är begriplig för honom själv och hans närmaste förtrogna.” Lindegren instämmer med Selander i fråga ordens betydelsebärande egenskap, men anser att Selanders kritik inte träffar den modernistiska poesin: ”Sanningen är väl i stället den att en viss riktning inom ’modernismen’ genom olika sinnrika metoder lärt sig utnyttja ordens inneboende mångtydighet och symbolvärde, det nya är inte orden utan ordens sammanställning.”

Replikskiftet mellan Selander och Lindegren utlöste under våren 1946 en mängd reaktioner, av vilka många publicerades på Aftontidningens kultursida. Här blev Selander i notiser och artiklar en måltavla och genomgående framställd som den litterära konservatismens främsta företrädare. Axel Liffners stora artikel ”Normalpoetiska och modernistiska” publicerades 12 juni 1946, just som Karl Vennberg hade tillträtt som kulturredaktör för Aftontidningen. Liffner gör klart var skiljelinjerna går genom sarkastiska anspelningar på Selanders litteraturkritik i Svenska Dagbladet och på Ture Nermans i Folklig kultur, för att i stället lyfta fram Erik Lindgrens ”Tal i egen sak” i Stockholms-Tidningen. Liffner för ett principiellt resonemang om traditionell poesi – representerad av den skånske kritikern och idylldiktaren Hans Dhejne – och modernistisk. Idyllpoesins största brist är dess totala avsaknad av relevant tidsupplevelse. I relation till aktuella tids- och samhällsproblem är detta enligt Liffner en i grunden osann poesi. Han finner att den viktigaste skillnaden mellan traditionell och modernistisk poesi ligger i synen på diktaren som ”socialt och psykologiskt medveten samhällsvarelse”. Att den experimentella poesin har förkastat det traditionella poesispråket är mot bakgrund av tidsutvecklingen högst naturligt, anser Liffner. I stället har man syftat mot ett nytt poetiskt språk – ”modernistiska” – vars förmenta obegriplighet han anser vara starkt överdriven.

Selander återkom med artikeln ”Pro domo” i Svenska Dagbladet 17.6 1946, som upprepade ståndpunkten att Lindegrens diktsamling var obegriplig. Han försvarade sig också mot beskyllningarna för konservatism som hade uttalats främst i Aftontidningens spalter. Selander vänder på resonemanget och finner det märkligt att det skulle vara ett bevis på demokratiskt och folkligt sinnelag ”att utan reservationer godta den minst folkliga och mest lärda, ultraindividualistiska, intelligensaristokratiska och för sociala synpunkter på dikten likgiltiga litteratur som någonsin sett dagen här i landet: den extremt modernistiska poesien”. Det är recensentens skyldighet att för den presumptive läsaren tala om vad han anser om en bok, slog Selander fast.

Men debatten fördes inte enbart på tidningarnas kultursidor utan gav även eko på ledarsidor. Modernisterna fick understöd i Dagens Nyheters osignerade ledare ”Litterär modernism” 18.6 1946 och Selander av Svenska Dagbladets ledarsida i den politiske kåsören Erik Wästbergs ”Dunklets poeter” 25.4 1946. Till detta läger kan man även hänföra den anonyma ledaren ”En litterär strid” i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 19.7 1946. Här uppfattades nämligen den ”verbala terrorismen i vår nya lyrik” som ett ”degenerationsfenomen” som inte borde uppmuntras.                  

BLM:s sommarnummer 1946:6 inleddes av en redaktionell kommentar som hade underrubriken ”Begriplighet och lyrik”. Genom att anspela på Tegnérs maxim att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och hävda att denna rimligen inte kan tillämpas på den modernistiska poesin skall kommentaren läsas som en replik på Selanders kritik av Lindegrens poesi. Kommentaren formar sig till ett principiellt ställningstagande för den modernistiska poesin, dock med en försiktig markering om att en exklusivitet för dess egen skull bör motverkas. Hela detta nummer av BLM har uppenbarligen tillkommit som ett resultat av den föregående debatten om mannen utan väg. Det uttalade syftet är ”att skingra de dimmor som för närvarande lägrat sig täta över det modernistiska slagfältet”. BLM-numret utgör en samlad modernistisk manifestation där Lindegrens diktsamling är det centrala litterära verket.

Numret innehåller en enkät om lyrisk modernism med uttalanden av flera av dess mest namnkunniga företrädare: Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald, vilken självsäkert hävdar att ”vi ’modernister’ talar ett nytt språk, ett finare, exaktare språk”. Erik Lindegren och Karl Vennberg analyserade var sin sonett ur Lindegrens diktsamling. Lindegren replikerade själv indirekt på Selanders kritik genom att hänvisa till ”allt talet om tungomålstaleri, bluff och kejsarens nya kläder”, vilket irriterat honom så till den grad att han nu ville ge sin dikt en intellektuellt sammanhängande analys. Lennart Göthberg betraktade mannen utan väg som 40-talets ”första egentliga litterära dokument” och såg den som representant för tidens klassicerande tendens i sin viktiga essä ”På väg mot en ny klassicism?”. Det betydelsefullaste bidraget i tidskriften är K.-G. Walls 10-sidiga essä om mannen utan väg, den första sammanhängande tolkningen av diktsamlingen som helhet.

På senhösten 1946 vidtog obegriplighetsdebattens andra fas. I november 1946 utkom på Bonniers förlag diktsamlingen Camera obscura av författaren Jan Wictor. Den recenserades av John Landquist i Aftonbladet 14.11, Johannes Edfelt i Dagens Nyheter 18.11, Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet 30.11, Erik Lindegren i Stockholms-Tidningen 11.12 och Uno Florén i Expressen 19.12. Samtliga etablerade och rutinerade kritiker som alla var förhållandevis reserverade, en del mer avståndstagande än andra. Landquist kritiserade samlingens bildspråk och talade om en ”obegriplighetens poesi”. Än mer avståndstagande var Lagercrantz som menade att diktsamlingen överhuvudtaget inte borde ha getts ut. Reservationer återfanns också hos övriga kritiker, som emellertid även tyckte sig finna vissa förtjänster. Edfelt framhöll de ”skärande ironiska” kommentarer med vilka författaren ”understundom uppnår vissa galghumoristiska effekter”. Florén uppfattade Jan Wictor som en ”allvarsdiger ung poet” vars korthuggna dikter resulterar i ”målande meningar av obestridlig effekt”. Men samlingen innehöll också enligt Florén en del ”lillgammalt nonsens”. Lindegren frågade sig rentav om man ”har att göra med en parodi”, men med hänvisning till det ”något kufiska företalet” uppfattade Lindegren att författaren ändå menade ”blodigt allvar”. Lindegrens ställningstagande är märkbart kluvet: ”Man kan ge sig in på en lång diskussion om Camera obscura har något med konst att göra, men som personlig manifestation kan den i varje fall ej kallas obetydlig.”

Den 27 december förmedlade Karl Vennberg i Aftontidningen ryktet om en aktuell lyrikskandal: ”Jan Wictors Camera obscura lär vara en parodi på modernism som några medicinare har lyckats smuggla ut. Skämtet misslyckades. Boken rönte ingen uppskattning ens som parodi.” Ett omdöme som väl inte var helt obestridligt. Vennbergs antydningar fick i alla händelser medicinarna Lars Gyllensten och Torgny Greitz, vilka dolde sig bakom pseudonymen Jan Wictor, att gå ut i offentligheten. De framträdde med ett manifest som publicerades i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 30.12 1946. De hävdade där att det inte varit deras avsikt att göra en parodi. De hade endast velat visa att ”den lyriska modernismen löst den gamla gåtan om ars magna, att uppfinna ett sätt att göra tankar utan ansträngning”. Efter sporadisk läsning av dikter av Stig Sjödin och Erland Josephson kom de till uppfattningen ”att varje normalbildad människa skulle kunna göra dikt, djup dikt, central dikt, utan att behöva ha ett centrum direkt. Vi har inte gjort en parodi. Vi har gjort en 40-talistisk diktsamling.” Därefter följde en beskrivning av själva tillkomstprocessen, hur man med hjälp av slumpmässigt komponerade ordlistor och av vokabulären i Rembrandtbiografi satte samman sina dikter. Skälet skulle vara att man ansett den 40-talistiska lyriken oemottaglig för argument och att man tycktes kunna ”dikta in en mening i vilken sammanställning av ord som helst”. Gyllensten och Greitz hänvisar till BLM:s sommarnummer och den diskussion om den lyriska modernismen som hade förts där. Därmed knyter man samman obegriplighetsdebattens båda faser. Men mot dessa, enligt författarna, tydligen luftiga resonemang gick det inte att argumentera. Därför ansåg man sig tvungen att praktiskt demonstrera hur genomskinliga 40-talslyrikens litterära kläder egentligen var.

Debatten om den modernistiska lyriken kom således återigen att blossa upp. Under den kommande veckan levererades en hel del efemär kritik mot modernismen i notiser och kåsörspalter. Annan kritik var mer genomarbetad och substantiell och kritikerna var splittrade. Thorsten Johnson tog i Dagens Nyheter 31.12 fasta på att Camera obscura som parodi endast delvis varit en framgång. Den lyckades såtillvida att boken blev tryckt, men en fullständig framgång skulle det ha varit endast om kritiken hade berömt boken.

Per-Erik Wahlund yttrade sig i Expressen 3.1 1947 och menade att det i första hand var kritikerna som hade drabbats, inklusive honom själv som hade skrivit en relativt välvillig recension i Upsala Nya Tidning, och inte den modernistiska lyriken. Kritikerna borde därför dra lärdom av fallet Camera obscura men utan att fördenskull avvisa all modernistisk lyrik framöver.

Erik Lindegren som uppenbarligen kände sig träffad då han skrivit en relativt hovsam recension av samlingen tog upp saken i två artiklar. I ”En lyrisk köpenickiad” i Stockholms-Tidningen 30.12 1946 hänvisar han till sin egen recension och förklarar att han hela tiden hävdat att Camera obscura saknade konstnärlig halt. Att han emellertid gick milt fram skall ha berott på att han inte kunde ”bortse från möjligheten att diktsamlingen var skriven av en stackars sexualneurotiker”. De båda författarna hade egentligen inte avslöjat någonting av modernismen utan enbart ”karaktären av sitt eget undermedvetna själsliv” genom att de använt sig av ”dadaismens och surrealismens på psykoanalysen grundade metoder”. Lindegren fortsatte sin kritik i artikeln ”Den trojanska åsnan – än en gång” i Stockholms-Tidningen 5.1 1947 och hävdade att det inte kan vara fråga om en parodi eftersom författarna uppträtt med bedrägliga avsikter. Parodi har det blivit först efter avslöjandet. Lindegrens huvudpoäng är att de bägge författarna trots sitt medvetna sabotage har råkat ut för det fatala att ha ”förvandlats till visserligen dåliga men dock poeter mot sin vilja. Under det medvetna och intelligenta förfalskandet finns det i Camera obscura ett fullt urskiljbart poetiskt skikt, som är determinerat av deras eget undermedvetna.” Lindegren vill på denna väg rättfärdiga sin egen tidiga bedömning av diktsamlingen. Gyllensten och Greitz har låtit sitt undermedvetna komma till uttryck och har samtidigt ”tillfredsställt sitt skamsna överjag” genom att intala sig att det endast är fråga om parodi. Att de så hänsynslöst avslöjat sitt eget undermedvetna gör att ”även en bedömare som frånkänt deras opus allt konstnärligt värde kan tala om ’en inte obetydlig personlig manifestation’”. Lindegren tar också skarpt avstånd från författarnas oärliga intention som skall ha inneburit att man åkt snålskjuts på ”den aktning och medkänsla som också en kritiker är skyldig den dåliga konstnär, som till på köpet råkar vara en olycklig människa”.

Inlägg i debatten kom också från Finland och den unge Bengt Holmqvist som i Åbo underrätelser 8.1 1947 skrev till den modernistiska lyrikens försvar. Även Stig Ahlgren tog i Veckojournalen 1947:2 upp saken och menade att modernismen som sådan egentligen inte hade blivit skadad, utan det var epigonlyriken och de okunniga av kritikerna som främst hade drabbats.

Slutligen, i BLM 1947:2 ger Gunnar Ekelöf sin syn på Camera obscura. Först och främst slår han fast att ”boken inte är bra, likaväl som många andra ’40-talsdiktsamlingar’ inte heller är bra”. Det är enligt Ekelöf ingenting märkligt med den slumpartade metod de bägge medicinarna använt. Människan har sökt och på många områden kunnat finna mening i sammanhang betingade av slump och association. Även om försöket att avslöja det dumt inbilska i 40-talsdikten varit vällovligt träffar kritiken emellertid inte sitt mål, eftersom Jan Wictor aldrig skulle ha kunnat efterlikna de fem-sex bästa av 40-talsdiktarna, förklarar Ekelöf. Därmed hade man inte heller kommit åt det väsentliga i modernismen. Om avsikten däremot varit att med detta falsarium avslöja förlagens ”ohämmade diktutgivning”, alltför generösa tidskrifter och kritikens slapphet, så uppfattar Ekelöf deras insats som alltigenom berömlig.

Man kan säga att diskussionen fick sin slutpunkt i och med den offentliga debatt om diktsamlingen och den modernistiska lyriken som i mitten av februari 1947 ägde rum på Stockholms högskola i regi av Litteraturhistoriska föreningen. Föreläsningssalen var överfull och publikens förväntningar på en hård drabbning uppenbarligen höga. Litteraturdocenten Örjan Lindberger ansåg att 40-talisterna visserligen allför ofta lånade symboler av varandra och gärna skroderade med sin beläsenhet, men att decenniet producerat att tiotal författare som skulle komma att gå till litteraturhistorien som fullvärdiga representanter för sin tid. Torgny Greitz förklarade att upphovsmännens intention aldrig varit att detronisera modernismen. Däremot ansåg de sig nog ha gjort någon nytta genom att riva ”ett hål i översteprästernas slöja av oåtkomlighet och mystik”. Ingen ville trots allt avvisa modernismen, tvärtom kunde både en litteraturhistoriker som Lindberger och en av de ursprungliga kritikerna som Greitz erkänna modernismens förtjänster. Vidare talade Stig Carlson för modernismens sak. Karl Vennberg deltog och framhöll att det egentligen inte fanns någonting att bemöta och medgav på så vis att 40-talslyriken nog fick vidgå en del av de påtalade bristerna. Debatten blev aldrig någon debatt. Referenten i Morgon-Tidningen 12.2 1947 konstaterade avslutningsvis besviket att ”någon blodsutgjutelse blev det som sagt inte”.

Vad som uppfattades som svagheter och avarter i 40-talslyriken hade påtalats av kritikerna i Camera obscura-debatten och säkert medfört en viss självinsikt hos 40-talisterna. Debatten om Camera obscura kan ses som en förlängning av obegriplighetsdebatten, men i sak tillförde den knappast något nytt. Den verkligt substantiella argumentationen hade kulminerat redan med BLM:s modernismnummer sommaren 1946. Vad gäller debatten som helhet tvingade motståndet modernismens företrädare att i offentligheten förtydliga, förklara och argumentera för den estetik som låg till grund för den modernistiska lyriken. Detta klargöringsarbete beredde väg för dess samlade genombrott. Med debatten om obegripligheten avslutad fanns inte längre något principiellt motstånd i den litterära institutionen att övervinna för modernismens företrädare.

*

Den viktigaste av de litterära debatterna på 1940-talet var den som följde på Karl Vennbergs essä ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” i tidskriften 40-tal 1946. Bengt Holmqvist har i prosaantologin 40-tal (1964) rentav betraktat denna essä som en ”slutformulering av hela 40-talismen”. Pessimismdebatten fördes 1946–47 parallellt med obegriplighetsdebatten, och den sönderfaller på motsvarande vis i två distinkta faser. Medan obegriplighetsdebatten kom att handla om den lyriska modernismens formspråk kan pessimismdebatten karaktäriseras som en allmän idédebatt. Vad handlade den då om? Vilka var deltagarna? Hur formulerades argumenten?

Man förlägger vanligtvis debattens utbrott till 1946 och Vennbergs essä, emellertid inleddes den redan 1945 med en kontrovers mellan Stig Dagerman och Gunnar Gunnarson över Vennbergs diktsamling Tideräkning. De skiljelinjer mellan dessa båda kritiker som här visade sig skulle sedan vidareföras i pessimismdebatten. Dagermans artikel ”Hederlig pessimism” i Aftontidningen 9.11 1945 är ett försök att karaktärisera Vennbergs pessimism som den gestaltas i hans diktsamlingar Halmfackla och i synnerhet i Tideräkning. Dagermans läsart är solidarisk med sitt föremål. Han fullföljer tankegångar och drar konsekvenser av en ”livsuppfattning” som han benämner ”pessimistisk”. Dagerman förstår Vennbergs pessimism som ett uttryck för den besvikelse över utvecklingen som har följt på nazismens sammanbrott. Vägen till ökad humanitet ur dess kaos uppfattas nämligen inte som självklar. Krigsårens återkommande chockupplevelser har skapat en oöverstiglig klyfta mellan intellektuellt engagemang och berättigad idékamp å ena sidan och ett grundläggande tvivel på människans möjlighet att åstadkomma något å den andra. Dagerman använder två ord som blir typiska för detta 40-talistiska debattklimat: ”vanmakt” och ”besvikelse”.

I Folkviljan 1945:48 kritiserade marxisten Gunnar Gunnarson under rubriken ”Pessimismens sociologi” Dagerman för ett bristande historiskt perspektiv och för att ha betecknat Vennbergs pessimism som ”hederlig”. Vennbergs lyriska pessimism är en avspegling av sin tids historiska skeende, och när illusionen om socialismens gradvisa insteg har krossats skall Vennberg ha svarat med den pessimistiska hållningen, enligt Gunnarson. En grundläggande kritik hos Gunnarson är att pessimismen är en passiv och kvietistisk attityd. Den leder till att sådant som vilja, handling och framåtskridande förnekas. Pessimisten Vennberg är således främmande för den historiska dialektiken, dvs. krossandet av nazismen leder inte till förhoppningar hos denne och insikten om tillvarons onda medför inte att pessimisten vill avhjälpa detta. Tvärtom blir ”esteticismen” en av de grundläggande beståndsdelarna i denna lyrik, hävdar Gunnarson. Hos Gunnarson konfronteras alltså den eskatologiska historieuppfattningens framstegstro med pessimismens föregivna passivitet inför det historiska skeendet.

När Vennberg själv året efter författade sin essä om den moderna pessimismen ”och dess vedersakare” var det Gunnarsons kritik han hade i åtanke. Den kritik för bristande aktivitet och handlingsvilja som Gunnarson framförde får genomslag i Vennbergs essä. För att bemöta och tillbakavisa denna kritik betonar Vennberg begreppet ”handling”. Samtidigt infogar han detta i en pessimistisk kontext och låter de till synes oförenliga begreppen samsas. Därmed banar han väg för en tidstypiskt 40-talistisk paradox: en pessimism som ändå inrymmer tron på handlingens meningsfullhet.

I sin essä i 40-tal 1946:1 kallar Vennberg den moderna pessimismen för ”etisk” och beskriver den som en ”stämning” eller ett ”synsätt” som framträder hos enskilda eller hos grupper och folk. Vennberg riktar genomgående udden mot marxismens utvecklingsoptimistiska och utopiska samhällssyn. Den moderna pessimismen kan enligt honom inte alls förstås ur ett klasskampsperspektiv. Enligt Vennberg är det inte heller möjligt att resonera om pessimismen med kunskapsteoretiska anspråk på att objektivt kunna verifiera eller falsifiera denna. Med stöd i Arthur Koestlers essä ”Pessimisternas broderskap” i samlingen Yogin och kommissarien (1945) argumenterar Vennberg för en aktiv pessimism som inte avsnör alla perspektiv framåt. Den fyrtiotalistiska pessimismen skulle alltså inte vara liktydig med resignation. Det är en pessimism enbart på kort sikt. Vennberg betraktar pessimismen ur ett trots allt-perspektiv, vilket innebär att utvecklingstanken inte förnekas och att handling är möjlig, om än dess verkan får bedömas på lång sikt. Det är detta paradoxala krav på handling som är signifikativt för Vennbergs ”moderna” pessimism och som gör att han kallar den ”etisk”, dvs. att utföra den ”rätta” handlingen under omständigheter som talar emot all tro på mänsklighetens framtid och följaktligen borde göra varje handling meningslös.

Gunnarson replikerade med artikeln ”Pessimismen, diktarens samvete och skarprättarens svärd” i 40-tal 1946:3, i vilken han utvecklade sin tidigare kritik av pessimismen från sociologiska utgångspunkter. Den är utvecklingsfientlig, passiv och ser verkligheten ur ett inskränkt perspektiv. För arbetarklassen kan denna pessimism endast utgöra ”en delaspekt på livet, som dialektiskt upphäves genom marxismens vetenskapliga totalitetssyn på det historiska skeendet”. Följaktligen anser sig Gunnarson i sin sociologiska analys ha avslöjat den moderna pessimismens objektivt sett reaktionära karaktär.

 Vennberg genmälde i ”Replik till en dogmatiker” i 40-tal 1946:3. Han proklamerade i denna sin grundläggande misstro mot ”alla världsåskådningsmänniskor, alla dem som självbelåtet inrättar sig på klippan Gud, Marx, Freud eller Hitler och från denna upphöjda plats spottar på den okunniga eller tvivlande hopen”. Vennberg förtydligar att han aldrig har syftat till att lansera någon ”pessimistisk världsåskådning”.

Just här ligger debattens stora stötesten. Vennbergs moderna pessimism gör inte anspråk på att vara ett filosofiskt system eller en utarbetad ideologi. Detta leder till att en ideologiskt inriktad systemkritiker som Gunnarson skjuter mot ett ständigt undflyende mål. Enligt Vennberg kan pessimismen objektivt sett varken bevisas eller vederläggas. Han uppfattar Gunnarson som dogmatiker, och som sådan kan han enligt Vennberg inte förstå att man kan ifrågasätta ett synsätt samtidigt som man är beredd att ansluta sig till det. Gunnarson ideologikritiska granskning av pessimismen föranleder emellertid Vennberg att förtydliga och skriva ned sina egna anspråk. Pessimismen skall nu bara fattas som ”ett försök att fixera en tidsströmning som framträder hos en mängd olika moderna författare, men som både i teori och konstnärlig gestaltning uppvisar de mest oförenliga särdrag”.

Efter Vennberg och Gunnarsons replikskifte i 40-tal följde våren 1946 ett antal debattinlägg i tidningar och tidskrifter. I tidningen Vi 1946:16 publicerades en enkät om pessimismen i vilken flera 40-talsförfattare med mindre variationer ställde sig bakom Vennbergs resonemang: Werner Aspenström, Stig Dagerman, Olov Jonason, Erik Lindegren och Gösta Oswald. I samma tidning hade Stig Ahlgren under rubriken ”Varning för efterkrigspessimismen” i föregående nummer yttrat sig i frågan. Han försökte här nyansera begreppet pessimism genom att skilja på dess sociologiska eller metafysiska motiveringar.

Med den stora krönikan ”Optimism eller vad?” i Morgon-Tidningen 17.3 1946 gav sig Eyvind Johnson in i debatten. Han tar stöd i första delen av Sartres Les Chemins de la Liberté (1–3, 1945–49) som förespråkar ett handlande ”som om” man genom sitt handlingssätt kunde göra det lättare för mänskligheten att leva. Därmed kommer han också att solidarisera sig med Vennberg.

Friedrich Rück avvisade i den omfångsrika artikeln ”Pessimisterna och kulturkritiken” i Skogsindustriarbetaren 1946:9 på ideologikritisk grund Vennbergs plädering för att pessimismen skulle utgöra en ”stämning” eller ett ”synsätt”. Vennberg åberopade Koestler till stöd för sitt resonemang om en kortfristig pessimism. Rück tillbakavisar däremot – i likhet med Gunnarson – Koestlers sovjetkritik som alltför känslobetonad och kritiserar sålunda Vennberg från samma utgångspunkter som Gunnarson.

Den finlandssvenske kritikern P.O. Barck betraktade pessimismdebatten på avstånd i artikeln ”40-talister och pessimister” i Hufvudstadsbladet 29.5 1946. Han anser att Gunnarson felaktigt har avfärdat pessimismens företrädare som estetiker och reaktionärer. De unga författarnas öppna brev i 40-tal till den svenska regeringen om att avbryta förbindelserna med Francos Spanien vittnar om deras sociala engagemang, påpekar Barck. Hans inlägg är särskilt intressant eftersom det sätter in pessimismen i en bestämd politisk och historisk situation: Sveriges neutralitet under kriget. Barck anser att pessimismen därför i vissa hänseenden får betraktas som ”ett ställföreträdande lidande och respekteras som sådant”. Han förmodar att många svenskar har erfarit själva neutraliteten som pressande och att detta har ”uppfordrat till engagemang på ett annat plan än handlingens”. I Barcks resonemang får pessimismen med andra ord ett kompensatoriskt drag.

Per Meurling anlade i ”Arbetarrörelsen och pessimismen” i Ny Dag 10.5 1946 ett historiematerialistiskt perspektiv i sin kritik av pessimismen. Fyrtiotalisternas pessimism är blott en övergående stämning och enbart ett uttryck för hur en grupp individualister har reagerat på kriget och efterkrigskrisen, men arbetarrörelsen kan inte låta binda sig vid detta, betonar Meurling.

Med Gunnarson, Rück och Meurling framtonar i debatten en marxistisk front vars eskatologiska historieuppfattning går på tvärs mot pessimismen. Vennberg försökte under debatten att nyansera begreppet för att trots allt ge utrymme åt ett utopiskt perspektiv. Att Vennberg både kan förkasta ’klippan Marx’ och ändå finna sitt främsta stöd i en socialistisk utopism uppfattas emellertid av hans ideologikritiska vedersakare som en olösbar ekvation.

Helge Åkerhielm intar i ”Socialismen och den nya pessimismen” i Morgon-Tidningen 27.4 1946 gentemot Vennberg en mer tillmötesgående hållning. Han ställer sig delvis bakom Gunnarsons analys i 40-tal, men påtalar samtidigt att Vennberg i debatten har lämnat en klar ”socialistisk bekännelse”. Åkerhielms uppfattning är att socialismen inte enbart behöver värdera den moderna pessimismen negativt, eftersom den också innehåller progressiva inslag. Det är rentav så, hävdar han, att den pessimistiska tidsanalysen utgör en nödvändig förutsättning för en fördjupad socialistisk kritik som annars riskerar att hemfalla åt förenklade lösningar. Åkerhielm sluter alltså upp vid Vennbergs sida i debatten och vidareför dennes kritik mot en dogmatisk marxism.

Efter våren 1946 avklingade debatten för att återigen blossa upp i och med Artur Lundkvists inlägg ”Pessimismen i den nya litteraturen” på senhösten samma år. Ursprungligen var Lundkvists essä ett debattinlägg på den första nordiska författarkonferensen efter kriget i Saltsjöbaden i slutet av november 1946. Det publicerades därefter i tidskriften 40-tal 1946:9–10. Man kan egentligen hävda att det rör sig om två tydligt urskiljbara faser i pessimismdebatten. I och med Lundkvists inträde kommer debatten nämligen att föras från delvis andra utgångspunkter och präglas av nya litteraturpolitiska drivkrafter.

Lundkvist framträdde i sitt inlägg som representant för 30-talsmodernismen och han betraktade 40-talets ”nypessimistiska rörelse” som ohållbar och missvisande. Lundkvists inlägg kan beskrivas som en psykoanalytisk symptomtolkning av en hel tidsperiod. Med begrepp som ”förträngningsläge”, ”ångest”, ”skuldkänslor” diskuterar Lundkvist relationen mellan pessimismen, dvs. den litterära texten, och dess upphovsman, dvs. fyrtiotalets författargeneration. Lundkvist förklarar pessimismen som en effekt av ett omedvetet begär och som ett resultat av förträngda sexuella driftsimpulser.

Med ”Studie i mystagogi” i 40-tal 1947:1 genmälde Lars Ahlin. Han använde Lundkvists metod på denne själv och ansåg Lundkvists text vara meningslös annat än som symptom på subjektet Lundkvist. Ahlin anser det helt enkelt vara ”maktbesvikelse” som har utlöst Lundkvists artikel, eftersom han inte längre har kunnat framträda i rollen som profet och mentor för en krets av lärjungar som på 1930-talet. Intressantare än denna personinriktade kritik är emellertid den konfrontation mellan två idétraditioner som kommer till uttryck. Ahlin tillämpar en analytisk-filosofisk metod som inspirerats av Axel Hägerströms tänkande. Han anklagar Lundkvist för verklighetsförfalskning och för att falla offer för ”metafysiska tankevanor”. Verkligheten är mångfaldig, men Lundkvist tar fasta enbart på en del av denna vilken får gälla som det enda verkliga. Enhetligheten blir därför skenbar och helhetsperspektivet falskt, förklarar Ahlin. Hägerströms kritik av metafysiken hade Ahlin bland annat kunnat ta del av i dennes Socialfilosofiska uppsatser (1939).

Motsättningen Ahlin – Lundkvist kan beskrivas på följande sätt: Ahlin utgår från en verklighetsuppfattning som är av sinnevärlden rumsligt och tidsligt bestämd. Lundkvists psykoanalytiska och surrealistiska tänkande bygger på att en dualism mellan dröm och verklighet genom transcendens skulle kunna betvingas i en ’öververklighet’.

Under titeln ”Skräll och gnäll” publicerade Karl Vennberg pessimismdebattens slutreplik i Aftontidningen 14.2 1947. Han grep tillbaka på ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” och ville nu förtydliga sin ursprungliga intention: ”att med spets mot den alltför ensidiga sociologiska eller psykologiska optimismen ge en antydan om hur kritiskt inställda författare världen över försöker rädda ett till synes ofrånkomligt handlingskrav ur förlamande illusionslöshet utan att hemfalla åt nya riskabla illusionsbildningar”. Trots att han aldrig avsåg att lansera någon ”pessimistisk världsåskådning” anser sig Vennberg uppenbarligen ha blivit missförstådd. Han menar därför att den debatt som följde var ett enda stort misstag ur andra synpunkter är de rent journalistiska. I övrigt ställer han sig helt bakom Ahlins hägerströminspirerade analys av Lundkvists inlägg.

Huvudlinjerna i pessimismdebatten går emellan Vennberg och med honom solidariska företrädare för den moderna pessimismen och de marxistiska kritiker som tar avstånd ifrån denna. De marxistiska vedersakarna behandlar begreppet pessimism som om det vore liktydigt med en ideologi eller världsåskådning, medan företrädarna beskriver det som en stämning eller ett personligt synsätt som på olika sätt kommer till uttryck hos en mängd moderna författare. Med andra ord rör sig diskussionen av begreppet på skilda nivåer. I kontroversen mellan Lundkvist och Ahlin fungerar begreppet pessimism som förevändning för en polemik av mer litteraturpolitisk art.

*

Mot 40-talets slut hade frontlinjerna för en annan av efterkrigstidens stora debatter dragits upp: den politiska och ideologiska debatt om den tredje ståndpunkten som bröt ut 1951. I denna deltog flera 40-talister, såsom Vennberg, Aspenström, Sivar Arnér och Stig Carlson. Man kan knappast tala om någon sammanhållen och konsekvent debatt före 1951, däremot om polemiska reaktioner i enstaka artiklar. Sammantaget utgör dessa förpostfäktningar under 40-talet till den debatt som bryter ut några år senare. 40-talisterna Vennberg och Aspenström är två tongivande representanter för den linje som inte okritiskt ville försvära sig åt något enskilt politiskt system eller någon bestämd ideologi i polariseringen mellan öst och väst.

Aspenström hade i artiklar i Aftontidningen 14 och 16.10 1948 – ”Socialismen – myt eller verklighet?” – pläderat för konstens oavhängighet, att litteratur inte kunde underordnas politiska syften och därför inte heller kunde avkrävas entydiga ställningstaganden i samtidens politiska frågor. I konsekvens med detta kom han på 50-talet att tala för den tredje ståndpunkten. Aspenström var tidigt ute, rentav den förste som Anders Frenander har påpekat, att ansluta sig till denna idé genom att i Clarté 1949:6–7 med viss reservation tillkännage att han och hans meningsfränder bekände sig till ”den s k tredje ståndpunkten”.

Genom att Vennberg redan under pessimismdebatten 1946 hade gett uttryck för en fundamental skepsis gentemot alla ideologier och trossystem föreligger en konsekvens och kontinuitet i hans argumentation som förbinder pessimismdebatten med den efterföljande om den tredje ståndpunkten. Man ser det i Vennbergs polemik mot Dagens Nyheters chefsredaktör Herbert Tingsten. Dennes tal till Uppsala studenter trycktes i Dagens Nyheter 18.5 1948. Tingsten satte likhetstecken mellan fascism och kommunism och menade att det var likgiltigt om förtrycket skedde i namn av den ena eller andra av dessa ideologier. Själv talade han för den ”demokratiska humanismen”. Allt politiskt tal om att stå utanför eller vara neutral var ett ovärdigt taktikspel, att betrakta som en kvarleva från kriget som inte längre var giltigt under efterkrigstiden. Nu gällde antingen Sovjet eller USA, antingen diktatur eller demokrati, något tredje gavs icke. Dessa synpunkter utgjorde grundstommen i Tingstens ställningstagande i debatten om tredje ståndpunkten 1951.

Vennberg ifrågasatte med ironi och skepsis Tingstens argumentation i artikeln ”Taktik och metafysisk i Tingstens uppsalatal” i Utsikt 1948:4, och i artiklar i Clarté 1948 och 1949 förde Vennberg ett resonemang som kom att ligga till grund för hans ställningstagande i tredje ståndpunktsdebatten. I ”Medelålders halvkommunist har ordet” i Clarté 1949:1 raljerar Vennberg med sina kritiker – främst Tingsten och Ingemar Hedenius vilka lanserat begreppet halvkommunist – och frågar sig vilka som eventuellt kan inordnas under en sådan beteckning: ”De som tror på halva Marx och halva Lenin eller bara på Marx och inte på Lenin?” Man känner igen Vennbergs ideologiska skepsis från pessimismdebatten i 40-tal 1946:3 där han sade sig misstro alla ”världsåskådningsmänniskor” som ”självbelåtet inrättar sig på klippan Gud, Marx, Freud eller Hitler” och därifrån uttalar sitt förakt över eventuella tvivlare. I sin uppgörelse med ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” hade ju Vennberg vänt ryggen åt alla tankesystem med generella förklaringsanspråk. Han talade i stället om de stora idékriserna: ”socialismens kris, kristendomens kris, humanismens kris, psykologins kris, politikens kris”. Vennbergs ställningstagande för en tredje ståndpunkt i den politiska och ideologiska debatten på 50-talet kan således förankras i en grundläggande ideologisk skepsis som han hade formulerat redan på 40-talet.

Litteratur






Litteraturbanken, 2014