Kati-böckerna – Astrid Lindgrens flickbokstrilogi

Birgitta Theander

Det var som flickboksförfattare Astrid Lindgren debuterade. Med Britt-Mari lättar sitt hjärta vann hon andra pris i en flickbokstävling år 1944. Året därpå fortsatte hon inom samma genre med Kerstin och jag, som också fick ett gott mottagande.

Samma år, 1945, kom hennes stora genombrott med barnboken Pippi Långstrump, som hänförde och chockerade den svenska litterära publiken. Därefter etablerade Lindgren sin position som framförallt barnboksförfattare med Bullerby-böckerna, Nils Karlsson-Pyssling och andra verk, som blivit klassiker.

Innan hon helt och hållet övergick till barnboksskrivande hann hon dock producera en trilogi om den unga kvinnan Kati, som till vardags är kontorist i Stockholm men som också gör flera resor ut i världen. Skildringarna gavs ut som flickböcker 1951–1953.

Kati-böckerna (namnet ska uttalas med långt ”a” – som i ”Vasa-stan” har Astrid Lindgren påpekat) fick positiv kritik och var troligen flitigt utlånade på biblioteken. Någon statistik på detta finns inte, men många av dagens äldre kvinnor har vittnat om med vilken förtjusning de läste dessa böcker under 50- och början av 60-talen.

Vad hände sedan? Jo, medan Astrid Lindgrens berömmelse stadigt växte genom nya barnskildringar som Emil i Lönneberga och Bröderna Lejonhjärta, och genom ständiga omtryckningar av Pippi Långstrump, Bullerby-böckerna och de andra klassikerna, försvann Kati-serien i glömskans mörker.

Berodde detta på att den var av sämre litterär kvalitet?

Nej, förklaringen är en annan. Eller rättare sagt två andra.

För det första förändrades Astrid Lindgren som författare. Redan i Mio min Mio (1954) och sedan alltmer påtagligt, utvecklade hon ett annat tonfall: sorgset, sagoaktigt och lyriskt förtätat. Platsen kan vara ett fjärran, symboliskt land, där det finns smärta, ensamhet och ondska, även om det goda alltid på någon nivå segrar. Samtidigt odlar hon en annan linje: de frodiga skrönorna från det lantliga Småland, framberättade med ett slags barnsligt tilltal. Det är dessa båda huvuddrag som numera brukar framhållas och som uppenbart har inbjudit till litterära analyser. När Astrid Lindgren dog och tidningarna översvämmades av nekrologer och artiklar var det dessa drag i hennes författarskap som stod i fokus. Vi äldre, som vuxit upp med Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-böcker och flickböcker, kände inte igen denna bild av henne. För oss stod begreppet Astrid Lindgren för trivsamhet, livsglädje och ett halsbrytande roligt språk. Men detta, som kännetecknade de tidiga böckerna, skrevs det inte så mycket om.

Den andra förklaringen till att Kati-böckerna glömts bort ligger i den märkliga mörkläggning som drabbade hela flickboksgenren vid mitten av 1960-talet.

Åren kring 1965 har kallats ”strömkantringens år” i svenskt samhällsliv. Nya vindar blåste. Utjämning var lösenordet, och det gällde inte bara samhällsklasser och ekonomiska villkor. Det gällde även mellan könen. Inom skolans värld, till exempel, blev samundervisning regel, och flickskolorna avvecklades. Inom litteraturens område ifrågasatte man det lämpliga i att skriva olika sorters böcker för flickor och pojkar; många röster höjdes för en ”könsneutral” ungdomsbok. En sådan genre uppstod också och uppmuntrades av recensenterna, medan gamla begrepp som ”flickböcker” och ”pojkböcker” med en gång blev förlegade. På bara några år försvann i stort sett dessa beteckningar från bokomslag och tidningsrecensioner.

Detta är kanske inte så konstigt. Samhällsvisionerna och trenderna är ju föränderliga. Konstigare, och mer beklämmande, är att värderingarna följde med in i historieskrivningen. ”Flickböcker” skulle inte finnas, de var per definition en dålig företeelse, och då försvann genren även ur historien. De litteraturkritiker och forskare som skrev barnbokshistorier och översiktsverk vid början av 1970-talet och en bra bit in på 90-talet förteg i stort sett hela denna genre. De riktigt gamla flickboksklassikerna från artonhundratal och tidigt nittonhundratal nämndes förstås, men efter andra världskriget hade genren tynat bort, eller levde möjligen kvar som en menlös schablonartad litteraturspillra. Påstods det.

I själva verket växte den i både omfång och kvalitet. Flickboksgenren hade en guldålder under åren 1945–65. Många högt ansedda flickböcker kom ut under dessa år, böcker som i olika sammanhang lyfts fram som bra litteratur. Men att de faktiskt var flickböcker – att de hade skrivits och marknadsförts med denna beteckning – ville man i historieskrivningen inte vidgå. I stället döpte man om dem till något annat: barnskildring, yrkesskildring, familjeroman, proletärskildring, tonårsroman eller ungdomsbok. På så sätt trollade man bort begreppet flickbok och denna genres i många fall höga kvalitet och goda anseende under efterkrigstiden.

Behandlingen av Astrid Lindgrens Kati-böcker är ett illustrativt exempel på denna process. I det tidiga 70-talets översikter över ungdomslitteratur nämns de inte alls. I den första biografin över Astrid Lindgren, Margareta Strömstedts Astrid Lindgren. En levnadsteckning (1977) nämns hennes flickböcker visserligen då och då, men mest i förbifarten, och nästan alltid med epitetet ”tonårsböcker”. När ordet ”flickbok” någon gång används ges det en negativ klang. I Kati-böckerna finner Strömstedt ”den romantiska flickboksjargongen och den traditionella könsrollen” medan hon med gillande noterar en viss realistisk skepsis, vilken hon uppfattar som Astrid Lindgrens egen motröst mot de påstådda schablonerna. Därmed konstruerar Strömstedt ett motsatsförhållande mellan ”flickbok” och bra bok.

En sådan motsatsställning var säkert främmande för Astrid Lindgren själv. Hon andas inte ett uns förakt för flickboksgenren. När hon berättar om sin barndoms läsning kulminerar det i ett uppräknande av ”alla de underbara flickböckerna” (”Det började i köket hos Kristin” i antologin Min väg till barnboken), och när hon själv debuterar gör hon det i en flickbokstävling. Ett år senare sitter hon med ett nytt flickboksmanus och säger att detta skrivande är det roligaste hon har (Strömstedt s. 241). Inget ursäktande tonfall för att det är en flickbok, eller någon antydan om att hon ägnar sig åt detta för att genren skulle behöva förnyas eller lyftas.

I översiktsverken från sent 70- och tidigt 80-tal nämns Astrid Lindgrens flickböcker överhuvudtaget nästan aldrig. De få omnämnandena är negativa.

När Gun-Britt Sundström år 1987 i artikeln ”Våra liv med Astrid Lindgren” (i Opsis Kalopsis) talar om hur mycket Kati-böckerna har betytt för henne, bryter hon djärvt igenom en vall av tystnad eller ogillande.

Därefter förändras den allmänna attityden långsamt men säkert. Ulla Lundqvist berättar år 2000 (i Kulla-Gulla i slukaråldern) om sina personliga, positiva läsupplevelser av bland annat Kati-böckerna, och under hela 2000-talet har litteraturöversikter i allt högre grad uppmärksammat dessa flickböcker.

Men – var Kati-böckerna egentligen riktiga flickböcker? Eller var de en hybrid av reseskildringar, kåserier och flickböcker? Frågan har ibland diskuterats, och här måste vi gå tillbaka till böckernas tillkomsthistoria.

År 1949 blev Astrid Lindgren tillfrågad av Bonniers förlag om hon ville göra en artikelserie i Damernas värld om resor. Kriget var slut och portarna till världen öppnades, man kunde åter resa utomlands och detta var aktuellt och intressant stoff. Astrid Lindgren hade arbetat som journalist och skrivit kåserier i Vimmerbyposten och kunde förväntas göra en underhållande reseskildring.

Astrid Lindgren accepterade, och 1949–51 kom tre följetonger av hennes hand. Alla handlade om Kati, en cirka tjugoårig kvinna som reste till tre olika destinationer: Amerika, Italien och Paris.

Bonniers insåg snart att berättelserna kunde ges ut i bokform, och 1950 utkom Kati i Amerika. Den var egentligen avsedd för en vuxenpublik, men några recensenter uppfattade den som en flickbok, och året efter gavs den ut i Bonniers Juniorserie, alltså tydligare riktad mot en flickläsekrets. Texten i de båda utgåvorna är nästan identisk och följer i stort sett tidningskåserierna.

Även Kati på Kaptensgatan (1952) och Kati i Paris (1953) – båda utgivna i Bonniers ungdomsserie Önskeböckerna och avsedda för flickor från tolv år och uppåt – bygger på följetongerna. Också här följer texten i stort sett originalet, även om redigeringar gjorts. Ett kritiskt avsnitt om katolska seder ströks i flickböckerna, liksom några brevväxlingar mellan Kati och hennes moster. Några landskapsbeskrivningar togs bort, liksom den resa genom södra Frankrike som i tidningskåserierna följde på Parisvistelsen. Några bipersoner bortfaller och några tillkommer. Flera omflyttningar mellan olika avsnitt görs också. Men det finns ytterst få förändringar som skulle kunna bero på att man nu vänder sig till en ungdomligare läsekrets. Språket blir inte förenklat och intrigen är i stora drag densamma.

Sticker Katiböckerna av mot andra flickböcker beroende på att de från början vänt sig till vuxna, att de handlar om resor och att de har sitt ursprung i kåserier?

Knappast. För det första har många böcker som av utgivare klassificerats som flickböcker – ibland efter omarbetningar – från början varit skrivna för vuxna, eller för en odefinierad läsekrets. Det senare gäller till exempel L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla och Jean Websters Pappa Långben.

För det andra har utlandsresor förekommit ganska ymnigt inom flickboksgenren långt före Katis tid. Föreställningen att flickbokshjältinnan satt stilla i sitt hem och broderade medan hon väntade på en lämplig friare är en seglivad myt som inte stämmer med fakta; många hjältinnor i flickböcker från första hälften av 1900-talet reste omkring i världen, för att bilda sig eller arbeta. För övrigt handlar de två sista Kati-böckerna inte bara om resor utan lika mycket om Katis vardagsliv hemma i Stockholm – som yrkeskvinna på kontor och som nygift.

För det tredje finns det en utbredd föreställning om att flickböcker var trista och humorfria sedelärande berättelser. Men redan vid förra sekelskiftet utvecklades, särskilt i anglosaxiska länder och i Norge, en lättsam, kåserande stil, som sedan odlades även av svenska författare. Kati-böckerna är en del av denna humortradition, låt vara att Katis humor är långt mer driven än de flesta andras.

Hurdana är då Kati-böckerna?

Det som slår mig vid min senaste genomläsning är den enorma livsglädje de utstrålar. Böckerna fullständigt bågnar av intensiv livskänsla. Kati njuter i stora drag och är vidöppen inför alla nya intryck på sina resor. Samma intensitet finns i själva språket; texten är sprängfull av allusioner och citat som Kati respektlöst men kärleksfullt leker med, och här finns en humor som inte står de mer kända Pippi Långstrump-böckerna efter i fantasi och absurditet.

Ett exempel på leken med allusioner kommer redan i första bokens första kapitel. Den tjugoåriga Kati har bestämt sig för att göra en resa till det underbara, glamorösa Amerika, vilket var en oerhört äventyrlig tanke för en fattig kontorsflicka år 1949. Moster, en amper dam som haft hand om Kati sedan hon var sex år, vill inte låta henne resa. Hon inser inte att Kati är vuxen, och hon är övertygad om att flickan kommer att råka ut för vita slavhandlare eller andra farligheter i det hemska landet i väster. Efter långa diskussioner och en sömnlös natt deklarerar plötsligt Moster att Kati får resa, men då ska Moster följa med och ta hand om henne!

Jag kippade efter andan. Det var som om all glans och doft hade gått av min amerikaresa med en enda gång. Här hade man gått och välvt sina blickar mot skyn och ropat: ”Jeg vil ud, jeg vil ud!” Det var inte så lätt att plötsligt ställa om och börja ropa: ”Moster og jeg vil ud!”

Det är betecknande att det inte nämns var citatet kommer ifrån (Bjørnstjerne Bjørnson). De litterära och kulturhistoriska allusionerna förklaras aldrig; läsaren får inga nedlåtande klappar på huvudet utan förutsätts vara med på noterna. Bildningen följer med på ett självklart sätt, både i tidningskåserierna och i flickböckerna.

Ett exempel på absurditeter är när Kati under den guidade turen i Milano-domen tröttnar på sällskapets faktahungrande viktigpetter när han pressat ur guiden upplysningen att kyrktornet är 108 meter högt. Hon tar den vetgirige avsides i ett hörn och anförtror honom att hon ”hört klunkas” att tornet numera är 109 meter, tack vare landhöjningen.

Dialogen är alltid snabb och slagfärdig. När Kati med några vänner firar invigningen av sin nyinredda lägenhet och stämningen blir allt högre, ringer det plötsligt på dörren, och där i trapphuset står en vilt främmande mansperson med en luta i ena handen.

Han klev raskt in i vår krets och sa:

”Vad glam och tornej härstädes, käre mine vänner! Varför får jag aldrig vara med, när det är nånting roligt? Och varför får jag ingen mat?”

”Vi trodde att ni redan hade ätit”, sa jag.

”Och dessutom hade vi för oss att ni brukar få kolik av murkelstuvning”, sa Eva. ”Apropå det – vem är ni egentligen?”

Intressant är, att det som Kati älskar så intensivt är urbana miljöer. Medan Astrid Lindgren i sin övriga produktion mest skildrar lantligt liv eller stillsamma, intima småstäder, låter hon Kati vandra på storstädernas gator i stimulerande folkmyller.

Det behöver inte vara utländska städer. Kati är inbiten stockholmare och älskar sin stad.

Stockholm om sommaren, o, det tycker jag om! Sitta på Konserthustrappan under lunchrasterna och sola sig, dricka en kopp kaffe i Berzelii park om kvällarna och höra musiken från Berns, gå på någon bio [...], är inte det underbara sensationer alltihop?

I stockholmskärleken finns ingen inkrökt lokalpatriotism eller nationalism;

[M]an hör främmande tungomål överallt på gatorna, spännande tungomål, och ser egendomliga människor från jordens alla hörn, och plötsligt får man en angenäm känsla av att man bor i en världsmetropol [...].

På sina utlandsresor faller hon i förundran och förtjusning inför det överväldigande folklivet, de stora shoppingstråken, fläktarna från historiska kulturminnen kring alla gator och byggnader, och den mängd annorlunda upplevelser som storstäderna bjuder på. New York, Chicago, Köpenhamn, Florens, Rom, Paris ... hennes aptit är osläcklig.

Hon är dock inte okritisk. Det har påståtts att Kati under sin Amerikaresa blir förtjust i allt hon ser. Och visst, hon skulle gärna vilja att drugstores och vänlighet och modern köksutrustning infördes hemma i Sverige. Men lika ofta är hon satirisk, till exempel inför den amerikanska företeelsen popcorn. Hon häpnar över ”vilka enorma mängder av detta egendomliga njutningsmedel, som konsumeras i Amerika”. Hon säger, att om man skulle vara ute och köra bil och

råka köra över någon – vilket gud förbjude – och det skulle bli svårigheter med identifieringen av offret, så skulle obduktionen i alla fall ge svar på en sak: om magen var full med majs, så var det antingen en amerikan eller en höna.

Katis satir gäller inte bara ytliga ting. Kvinnornas situation – med skönhetskult, romantisk idealisering och de unga flickornas utsatthet som varor på en marknad – gisslar hon med allvar. Ännu mer upprörd blir hon över rasdiskrimineringen, något som får stort utrymme i boken.

I de andra två böckerna kommer man närmare Katis personliga känsloliv. De mänskliga relationerna djupnar. Det är särskilt när kärleken drabbar henne som böckerna får en annan ton. I den tidigare nämnda biografin hävdas att Astrid Lindgren i sina tonårsböcker skildrar förälskelser på ett påhittat och ytligt sätt. Om Kerstin och jag sägs att dess kärlekshistoria ”känns livlös och tillverkad enligt flickbokens konventionella krav”. (Ett exempel på 70-talets nedlåtande attityd till flickboksgenren.) Men det stämmer i varje fall inte när det gäller Kati. Kärlekshistorien i Kati på Kaptensgatan är allt utom livlös. Den är hänryckning, kval och salighet. Astrid Lindgren har, i ett TV-program, med viss sorg berättat att hon själv aldrig fått uppleva någon riktigt stormande förälskelse, en sådan som hon som ung längtade efter. Man kan nog misstänka att hennes skildring av Katis förälskelse uttrycker hennes egen personliga önskedröm. Påhittad – ja visst, men inte gjord efter någon mall.

Jag har betonat att Kati-trilogin hör till den tidiga produktion där Astrid Lindgren odlade en lättsam och sprudlande stil. Det hindrar dock inte att det smyger sig in allvarligare stråk ibland. De gäller inte bara samhällskritik, utan också existentiella frågor om livets villkor och dödens närvaro. Detta blir särskilt märkbart i den sista delen, Kati i Paris. I början av denna bok känns det som om författaren går litet på tomgång; reseskildrandet blir ganska rutinmässigt, utom i en lång medkännande skildring av Marie Antoinettes sista dagar. Men det är när Kati och Lennart kommer hem till sitt äktenskapliga vardagsliv som skildringen enligt min mening blir som mest engagerande. Och här finns många gånger verkligt allvar, som när Kati grips av ångest för sitt ofödda barns hälsa och är beredd att, om barnet blir olyckligt, fly med det till dödens rike.

Allvaret kulminerar i det sista kapitlet, där den nyförlösta Kati ligger med sin son på armen. Hon vänder sig till barnet med sina tankar om hur mycket livet har att ge, hur underbar världen är. Men samtidigt, mitt i hennes lycka, skär en isande insikt igenom: att barnet aldrig mer kommer att vara lika nära henne som nu. Varje ögonblick kommer att föra sonen längre och längre ifrån henne.

Vi som läste detta när böckerna var nya, på 50- och 60-talen, tyckte att just dessa tankar verkade konstiga. Har verkligen en mamma ett sådant vemodigt och kusligt perspektiv när det nyfödda barnet läggs intill henne? undrade vi nog litet var. Vi visste ju inte då att Astrid Lindgren själv som ogift nittonåring tvingats lämna bort sin nyfödde son till en fosterfamilj i främmande land. Här, liksom när det gäller förälskelsen, ligger det nära till hands att koppla fiktionen till författarens egna upplevelser. Men denna gång handlar det inte om en önskedröm, utan en bitter verklighet.

Det finns alltså en utveckling inom trilogin vad gäller djupet i skildringarna: från ett observerande av främmande samhällsliv och umgängesformer i Kati i Amerika till ett större intresse för människors inre upplevelser i Kati i Paris. Det är en stor omsvängning som sker. Ändå hänger skildringen ihop; den binds samman av den starka livsintensiteten, de urbana miljöerna, intresset för kulturhistoria, de rika litterära allusionerna och den ständigt närvarande humorn.

Litteraturbanken, 2017