Reseberättelsen i Sverige

Reseberättelsen i Sverige

Carina Lidström

Reseberättelsen som genre

Berättelser om resor, både verkliga och fiktiva, har alltid fångat läsare och åhörare. De återfinns redan i den äldsta litteraturen, i epos och myter liksom i historieskrivningen. I texter som Gilgamesh, Odysséen och Herodotos Historia spelar redogörelser för resor en viktig roll. Reseberättelsen är också sedan lång tid tillbaka en genre i sin egen rätt.

Men hur skall då reseberättelsen som genre beskrivas? Grundläggande för reseberättelsen är att det är en text där någon berättar om iakttagelser och upplevelser på resa. Det är följaktligen en genre som definieras utifrån ett tämligen begränsat innehållsmässigt kriterium. Några rent formella genrekriterier finns inte, men vissa former som brevet och dagboken är vanliga. Utifrån detta kan genren tyckas vara rätt enahanda. Samtidigt är reseberättelsen en genre som uppvisar en stor variationsrikedom beroende på sådant som resenärens ärende, på när och vart resenären rest och syftet med reseberättelsen, och många forskare menar att reseberättelsen egentligen omfattar flera genrer. Ett annat sätt att uttrycka det är att reseberättelsens genrerepertoar – den repertoar av litterära former, av hållningar och attityder som den berättande resenären kan använda sig av i sin reseberättelse – uppvisar stor variationsrikedom.

Även med den flexibilitet som tanken om en genrerepertoar erbjuder, aktualiseras emellertid en rad gränsfall: Hur förhåller sig reseberättelsen till genrer som exempelvis guideboken och vägvisaren? Också här redogör texten på sätt och vis för en resa eller sådant som finns att se på en resa, och redogörelsen baserar sig ofta på författarens egna erfarenheter. Det senare är också fallet när det gäller den topografiska beskrivningen. Även om en sådan inte nödvändigtvis innebär att författaren rest för att se och beskriva kan genrerna många gånger ligga nära varandra. En annan genre som brukar framhållas som svår att avgränsa från reseberättelsen (och i vissa fall rent av identisk med den) är reportaget. Slutligen – är det egentligen någon skillnad mellan det formspråk som används i reseberättelser som berättar om resor som verkligen företagits och de litterära former som förekommer i fiktionsberättelser om resor? Svaret kräver en utförligare diskussion än vad utrymmet medger i den här översikten, som dessutom ägnas reseberättelser med faktiska anspråk. Lite svepande kan emellertid framhållas att rent teoretiskt behöver det inte vara någon skillnad. Fiktionella reseberättelser kan säga en hel del om vad som förväntas av reseberättelser om verkligt företagna resor. Omvänt är det klart att reseberättelser om verkligt företagna resor, speciellt i en äldre tradition, ofta påverkats av fiktionella framställningar. Historiskt sett är det dock tydligt att vissa former och litterära grepp är vanligare i reseberättelser med faktiska anspråk, medan andra former och grepp huvudsakligen förekommer i fiktionsberättelser om resor.

Ytterligare en diskussion tar fasta på frågan om när man egentligen har rest. När rör det sig om en längre vistelse och när rör det sig om enbart en resa? Hur långt hemifrån måste man bege sig för att det ska vara en resa? Är rutinmässiga transporter till och från arbetet – pendling – också att se som resor? Fleråriga utlandsvistelser? För att undvika att hamna i alltför stora avgränsningsproblem har många forskare velat se det som att resan och reseberättelsen karakteriseras av en speciell hållning eller blick, kanske rentav flera olika blickar. Tanken om en speciell reseblick – till exempel en turistblick, en kolonial blick, en upptäcktsresandeblick – har varit en utgångspunkt för många forskare. Den innebär en betoning av det faktum att reseberättelser berättar om andra platser ur ett specifikt perspektiv. Reseberättelser har utifrån detta beskrivits som texter som kommer till i en rad olika spänningsfältt mellan jaget och världen, mellan hemma och borta, mellan fakta och fiktion. Eftersom reseberättelsen är någons berättelse om erfarenheter och upplevelser av – åtminstone i äldre tider – ett många gånger stort och kanske rent av livsavgörande företag, så har genren också en självbiografisk dimension.

Spänningsfältet hemma–borta har i hög grad stått i fokus för de senaste decenniernas rikliga forskning kring kulturmöten. Vid kulturmöten förutsätts av såväl författare som läsare någon form av polarisering mellan ”här” och ”där”, mellan känt och okänt, vilket många gånger har inneburit en tendens att berätta och beskriva i termer av det som inte ryms inom den egna kulturen.

Spänningsfältet mellan fakta och fiktion aktualiseras kanske i speciellt hög grad här. Reseberättelsen är en gammal genre vars genrerepertoar i äldre tider omfattade redogörelser för de märkliga och rent av otroliga saker som fanns att se i världens utkanter. Storfotade enbenta människor, sciopoder, människor utan huvuden, acefaler och människor med hundhuvuden, cynocefaler, träd som det växer ostron och citroner på, vatten som omedelbart dödar allt som kommer i kontakt med det är bara några av de märkligheter som de äldsta reseberättelserna vi känner till redogör för.

Utifrån sådana redogörelser kom berättande resenärer att betraktas med viss skepsis. Läsarna uppmärksammades på att lögner kunde förekomma, och att författare av reseberättelser behöver skapa berättarauktoritet är uppenbart. Att bevisa och argumentera för att det man skriver om verkligen är sant, liksom nödvändigheten att skapa åskådlighet så att läsaren verkligen kan föreställa sig det som beskrivs, ingår i genrekraven. Detta blir tydligt genom textuella strategier såsom detaljerade beskrivningar, åberopande av tidigare och/eller andra vittnen eller litteratur, åberopande av egna meriter och kunskaper i olika ämnen eller frågor, genom termer och diskurser från olika kunskaps- och erfarenhetsområden. Det gäller för resenären att framstå som en tillförlitlig och insatt person, att konstruera en trovärdig persona. I det sammanhanget skapas auktoritet i hög grad genom paratextuella strategier – angivelser av titlar, medlemskap i lärda sällskap, tillägnelser, förord, efterskrifter – ja, även sådant som typografi och bokens format lämnar i vissa fall auktoritetssignaler. Reseberättelsens paratext är också viktig för att etablera en förväntningshorisont, genom att placera såväl resenär som reseberättelse i en kontext.

Reseberättelser har i varierande omfattning en strävan efter att underhålla, ibland med uppenbart litterära ambitioner. Det handlar alltså inte bara om att förmedla kunskaper och vara till nytta. Kravet på sanning och trovärdighet i relation till krav, eller åtminstone förväntan, på ett visst underhållningsvärde kan också skapa ytterligare ett spänningsfält.

Svenska reseberättelser – stormaktstiden

Så långt har det handlat om reseberättelsen som genre, men det huvudsakliga syftet med den här översikten är säga något om reseberättelsen i den svenska utgivningen från och med stormaktstiden då de första svenska reseberättelserna trycktes, fram till ungefär sekelskiftet 1900. Materialet är omfattande och den följande genomgången är att se som exempel på några centrala tendenser och teman.

Det skrevs naturligtvis långt fler reseberättelser än vad som trycktes, och till att börja med var det inte i första hand med tanke på publicering som reseberättelser kom till. Många skrevs i form av dagböcker eller brev som cirkulerade i en mindre krets, andra kom till som avrapportering av ett uppdrag. Att de sedan trycktes berodde på att de av en eller annan anledning ansågs som intressanta för en allmän läsekrets. Så är till exempel fallet med de allra första svenska reseberättelserna som publicerades: Nils Mattson Kiöpings Een resa som genom Asia, Africa och många andra hedniska konungarijken, sampt öijar, med flijt är förrättat och Johan Eriksson Willmans Een kort beskriffningh på een reesa till Ostinidien och förbeskreffne Japan. Kiöpings och Willmans reseberättelser skildrar båda långa och långväga resor i holländska Ostindiska kompaniets tjänst. Kiöpings reseberättelse är i mycket en spännande skröna som berättar om mirakulösa och märkliga ting som enligt honom finns framför allt i de östliga väderstrecken. Berättelsen hör hemma i en mycket gammal tradition att berätta om märkliga ting i världens yttersta utposter. Hans redogörelse är geografiskt disponerad och följer alltså inte resans kronologi – något som ytterligare betonar hans ambition att berätta om sådant som finns att se på avlägsna platser.

Willmans berättelse är hållen i ett lite mer faktiskt tonläge även om den tar fasta på det märkliga och exotiska. Hans redogörelse från en diplomatisk expedition till Nagasaki 1651–1652 är för övrigt den första svenska redogörelsen för en resa i Japan. Att de här berättelserna kom att ingå i volymen Een kort beskriffning uppå trenne resor och peregrinationer, sampt konungarijket Japan som trycktes 1667 på riksdrotsen Pehr Brahes tryckeri på Visingsborg har att göra med att tryckaren Johann Kanckel som ett prov på sina färdigheter ställde samman en volym med reseberättelser. Av dessa var två texter svenska original. Kanckel tycks ha hittat redogörelserna (som bifogats tiggarbrev) i Brahes sekreterare Nils Gyldenstolpes arkiv och ansett dem vara av intresse för en allmän läsekrets. Antologin – och i synnerhet Kiöpings berättelse – uppskattades av läsarna. Boken kom ut i ytterligare en utgåva och Kiöpings berättelse publicerades i inte mindre än totalt fem utgåvor, även om den bearbetades rätt kraftigt i ett par omgångar.

Titelsida Visingsborgstrycket

Titelsida Visingsborgstrycket.

Ungefär samtidigt som Kiöping och Willman återvände hem efter åtta års resor, avreste Clas Brorson Rålamb som svenske kungens sändebud till Konstantinopel. Rålambs avrapportering Kort Beskrifning Om thet som wid then Constantinopolitaniska Resan är förluppit avlämnades 1658 till Karl X Gustav efter avslutat uppdrag och trycktes 1679 av den kungliga historiografen Johan Hadorph. Redogörelsen är baserad på det utförliga diarium som Rålamb förde under resan och kan formmässigt ses som sammanfallande med en diplomatisk relazione; förutom en daterad avrapportering av resans förlopp beskrivs uppdragets genomförande i detalj. Berättelsen innehåller dessutom en mängd allmänna uppgifter om kultur, bebyggelse och befolkning framför allt på de platser som stod i ett beroendeförhållande till Osmanska riket. Ett längre parti beskriver också den osmanska kungafamiljen. Beskrivningen säger en hel del om den svenska samtida bilden av osmanerna – kultiverade, exotiska, dekadenta och hotfulla.

1697 gav sig vad som kallats den första svenska vetenskapliga expeditionen iväg upp till polcirkeln. Astronomen Johan Bilberg hade av Karl XI fått i uppdrag att undersöka huruvida midnattssolen var en synvilla eller om solen verkligen stod över horisontlinjen hela natten kring midsommartid. Med på samma expedition var också naturalhistorikern Olof Rudbeck d.y. Bilbergs rapport, som publicerades på hösten samma år, redovisar grundligt utförda mätningar och lämnar också pedagogiska förklaringar av de nyare vetenskapliga teorier som låg bakom. I sin reseberättelse framträder han med stor tydlighet som en företrädare för den nya vetenskapen – en empirisk vetenskap som baserar sig på exakta mätningar och iakttagelser.

Olof Rudbecks d.y. reseberättelse Nora Samolad (1701) är av helt annan karaktär. Även om den innehåller ett par exakta artbeskrivningar som på flera sätt pekar fram emot det slag av beskrivningar som brukar förknippas med en linnéansk tradition, är den starkt präglad av barockens och stormaktstidens retoriska överdåd. Fylld av ordvitsar och fyndigheter i faderns, Olof Rudbecks d.ä., anda och med påkostade stick och utförliga paratexter, blir det inte så mycket plats över för skildringen av själva resan. Den förhållandevis korta parallelltexten på latin och svenska var avsedd som inledning till ett verk som planerats till tolv band. En stor del av materialet gick emellertid förlorat vid branden i Uppsala 1702 och inga ytterligare delar kom att ges ut.

Sammantaget publicerades fyra reseberättelser av svenska resenärer under 1600-talet. Någon genremässig samstämmighet, förutom det grundläggande kriteriet att resenärerna skildrar resor de själva företagit, finns egentligen inte. Inte heller framstår reseberättelsen vid den här tiden som en genre inom vilken svenska författare skriver med tanke på att publicera sig. Tre av de fyra reseberättelserna publicerades av utgivare som på olika vägar kommit över manuskripten och ansett dem vara av intresse för allmänheten. Kanske bör det i sammanhanget också påpekas att det är först under 1600-talet och stormaktstiden som forskningen sett det relevant att tala om en bokutgivning utöver den som hängde samman med staten och domkapitlen. Någon bredare tradition när det gällde att skriva skönlitterära texter eller underhållningstexter med tanke på publikation fanns följaktligen inte riktigt.

Reseberättelser under det svenska 1700-talet

Med Rudbecks reseberättelse avslutas stormaktstidens utgivning av reseberättelser, precis på tröskeln till 1700-talet som ibland setts som de svenska resenärernas århundrade. Det kom emellertid att dröja flera decennier innan nästa svenska reseberättelse trycktes och publicerades.

Reseberättelser skrevs, det vittnar bevarade manuskript om, men med undantag för ett 16-sidigt provtryck av ett utdrag ur orientalisten Michael Enemans reseberättelse publicerades faktiskt inte nästa reseberättelse av en svensk resenär förrän 1743, då Arwid Ehrenmalms Reesa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark anstäld uti Julii månad 1741 med en Geographisk Charta aftagen wid samma tilfälle kom av trycket. Reseberättelsen är en redogörelse för en inventeringsresa i Västernorrlands lappmark. I enlighet med det program för ”Fäderneslandets känning” som lanserades av Kungliga Vetenskapsakademien reste Ehrenmalm tillsammans med sin kusin upp för att undersöka förutsättningar för jord- och skogsbruk och inventera naturtillgångar i Åsele lappmark. Bakom akademiens program låg en ambition att i så hög grad som möjligt göra Sverige självförsörjande och förbättra ekonomin genom effektivisering av jordbruket, utnyttjande av inhemska råvaror och minimal import.

Ehrenmalms reseberättelse är hållen i diarieform. Fokus ligger på avrapportering i enlighet med de instruktioner som akademien utfärdat – ett digert batteri av frågor som Ehrenmalm med viss förtvivlan i förordet beskriver som omöjliga att besvara i sin helhet. Liknande reflektioner återfinns också i andra rapporter från inventeringsresor i olika delar av Sverige liksom i en del av de topografiska beskrivningar som utifrån samma program utfördes av personer på den egna orten.

Under hela resan upp kommenterar och beskriver Ehrenmalm jordbruksmetoder, redskap och grödor, med en moraliserande ton om metoderna inte sammanföll med vad Ehrenmalm och Vetenskapskademien ansåg som rationellt och ekonomiskt givande. Uppe i lappmarken blir observationerna mer naturalhistoriskt orienterade såtillvida att bedömningen av förutsättningarna för att bedriva lönsamt skogsbruk, jakt och fiske omfattar utförliga artbeskrivningar. Förutom i förordet och några diskreta klagomål beträffande mygg och vandringar genom sumpmarker, får vi inte veta så mycket om Ehrenmalms personliga upplevelser – ambitionen var att framstå som objektivt observerande och beskrivande, som akademins öga och öra.

Samma sommar som Ehrenmalm och Cederhjelm företog sin expedition till Lappmarken avreste Linné tillsammans med sex disciplar i sydlig riktning mot Öland och Gotland i syfte bland annat att inventera tillgången på användbara växter och jordarter. Annat som stod på programmet var studium av hushållningen i gemen och allmän inventering av öarnas naturalhistoria.

Linnés Öländska och Gothländska Resa trycktes inte förrän 1745 och var den första reseberättelse skriven på svenska som Linné publicerade; diariet från hans första inventeringsresa – resan till Lappland som företogs 1732 – publicerades inte i sin helhet förrän 1889.

Redogörelsen för resan sommaren 1741 innehåller ett stort antal artbeskrivningar av såväl djur som växter. Linné vänder sig i sin reseberättelse både till en vetenskaplig och en mer allmän läsekrets. Artbeskrivningarna är vanligen både på latin och på svenska – själv anger han att latinet används för att också utländska läsare skall kunna dra nytta av hans observationer. Linné skriver i diarieform och berättelsen karakteriseras typografiskt av en paragrafliknande disposition med ett markerat huvudord – något som i Linnés senare reseberättelser blir än mer utpräglat. Möjligen rör det sig helt enkelt om ett anteckningsmodus; Linnés lärares, Lars Roberg, reseanteckningar är i varje fall disponerade på samma sätt.

Linnés reseberättelse är emellertid inte identisk med de anteckningar som fördes under resan. Under resan tillämpades nämligen den så kallade tvåboksmetoden. Var och en av resenärerna tilldelades ett observationsområde och hade under dagen att föra detaljerade anteckningar om allt de iakttagit. På kvällen samlades resenärerna och anteckningarna sammanställdes i ett annat dokument. Det är dessa anteckningar som Linné sedan använt som utgångspunkt för den reseberättelse han så småningom publicerade.

Som karakteristiskt för Linnés resebeskrivningar brukar framhållas en ambition att tydligt beskriva sinnesintryck som doft, smak och textur. Greppet att utifrån några snabbt skisserade intryck och observationer fånga dagens och årstidens karaktär är också tydligt. Utifrån detta har Linnés reseberättelser setts som startskottet för både en realistisk litterär tradition och en sinnlig litterär naturskildring, som av många litteraturhistoriker betraktats som mer eller mindre unik för den svenska litteraturen: den linnéanska traditionen.

Linnés reseberättelse tycks också säga en del om Linné. Till skillnad från Ehrenmalm och de flesta av de övriga inventeringsresenärerna i samma generation, är det tydligt att han ser sin person som intressant för läsaren. Han kommenterar sin uppväxt och spekulerar över hur han blivit fångad av botaniken tack vare faderns trädgårdsintresse och påtalar att han utsetts till professor i botanik. Vid flera tillfällen delger han också läsaren sitt sinnestillstånd. Kanske kan man säga att hans reseberättelse ger läsaren en uppfattning om hur det var att vara naturalhistorikern Linné på resa – läsaren får helt enkelt resa i hans sällskap.

Linnés sätt att skriva reseberättelser sätter sin prägel på många efterföljande resenärers sätt att skriva. De naturalhistoriska resenärernas reseberättelser från inhemska resor i Linnés och Vetenskapsakademiens anda dominerade den svenska utgivningen av reseberättelser under 1740- och 1750-talen. Under perioden 1746–1771 reste nästan tjugo av Linnés lärjungar ut i världen i naturalhistoriska ärenden, i de allra flesta fall till platser utanför Europa och i de allra flesta fall med något av Svenska Ostindiska Kompaniets skepp, men endast en handfull av dessa resenärers reseberättelser publicerades i sin samtid. 1753 inleddes rapporterna från Linné-apostlarnas utrikes färder med Pehr Kalms En resa til norra America. I stort sett samtidig med Kalms reseberättelse är Pehr Osbecks Dagbok Öfwer en Ostindisk Resa Åren 1750. 1751. 1752. Tillsammans med Fredric Hasselquists postumt utgivna diarium Iter Palaestinum utgör dessa den samlade utgivningen av den första apostlagenerationens reseberättelser. Rapporterna från de långväga resenärerna har Linnés genremönster som förebild även om reseberättelserna får en annorlunda prägel genom att de rapporterar från exotiska trakter och genom att de är mer renodlat naturalhistoriskt inriktade.

Den andra apostlagenerationens reseberättelser har en betydligt bredare genrerepertoar. De linnéanska reseberättelserna var vid det här laget inte längre nödvändigtvis kortfattade vetenskapliga rapporter utan många gånger spännande berättelser om hur det är att vara resande naturforskare. I synnerhet hos Anders Sparrman finns en tydligt berättande ambition, avsedd att underhålla en mer allmän läsekrets. De personliga inslagen är fler både vad gäller det vardagliga och i de etiska diskussioner han för om framför allt slavfrågan, men också kring den inhemska befolkningen på Kap. I hans många gånger utförliga miljöbeskrivningar märks ett inflytande från de estetiskt inriktade reseberättelserna.

Sparrman anlände 1772 till Kap för att inventera floran; i praktiken kom hans insamlingar och inventering att i minst lika hög grad omfatta faunan. Efter ett drygt halvårs vistelse på Kap övertalades han att ge sig ut på ytterligare en resa – nu på kapten Cooks skepp Resolution tillsammans med de tyska naturforskarna Johann och Georg Forster. Resan, som gick över Söderhavet, Australien och Nya Zeeland och långt söderut mot Antarktis, varade över två års tid. Vid återkomsten till Kap 1775 återupptog Sparrman, så snart han tjänat ihop tillräckligt med pengar som läkare, på nytt sina insamlingar. 1776 återvände han till Sverige och 1783 publicerades den första omfångsrika volymen av hans reseberättelse Resa till Goda Hopps-Udden, Södra Polkretsen och om kring Jordklotet, samt till Hottentott och Caffer-Landen, Åren 1772–76.

Den andra delen av hans reseberättelse, som publicerades 1801, skildrar Cook-expeditionen. I likhet med de övriga delarna innehåller den kartbilder samt flera planscher av etnografisk karaktär men också bilder på djur. Flera av bilderna återfinns också i andra skildringar av Cook-expeditionen. Den sista delen av Sparrmans reseberättelse utkom 1818 – bara två år före hans död.

Det var inte enbart resande ekonomer och naturalhistoriker som redogjorde för sina resor med utgångspunkt i Vetenskapsakademiens direktiv för fäderneslandets känning. De flesta av 1700-talets rapporter från resor utanför Sverige ägnas i hög grad sådana ämnen som Vetenskapsakademien introducerat som angelägna. Även filologen Jonas Apelblad fokuserar på sådant som hushållningsfrågor, handel, hantverk och samlingar värda att bese. Apelblad reste under några år i Tyskland som informator för en ung greve Gyllenborg, och de brev som Apelblad senare lät publicera i bokform är ställda som rapporter till hans adepts far, greve Henrik Gyllenborg. Breven publicerades efter hemkomsten i två volymer med titlarna Rese-beskrifning öfver Pomern och Brandenburg (1757) samt Rese-Beskrifning öfwer Saxen (1759). Tjugo år senare tycks tryckaren Johan Pfeiffer ha funnit ytterligare material värt att publicera anonymt under titeln Strödde anmärkningar under en resa igenom några tyska orter (1778).

På eget initiativ publicerade sjömannen Johan Brelin sin Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ostindien, södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56 och 57 (1758). Brelin tillhörde inte naturalhistorikernas skara, även om hans berättelse innehåller en hel del iakttagelser av naturalhistorisk karaktär. Reseberättelsen omfattar drygt 140 sidor, och mer än hälften av dessa ägnas beskrivningen av de äventyr och umbäranden författaren genomgått i sina försök att ta sig hem efter att ha blivit akterseglad på den obebodda ön Ascension.

Genomgångna lidanden och svårigheter att ta sig hem utgör också det centrala i sjökaptenen Marcus Bergs Beskrifning öfwer barbariska slafweriet uti kejsaredömet Fez och Marocco, i korthet författad af Marcus Berg (1757).

Under den gustavianska perioden publicerades också ett par reseberättelser av vetenskapliga resenärer ute i andra ärenden än naturalhistoriska och ekonomiska. Filologen Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779) reste med orientaliska språk som specialitet. I sina resebrev rapporterade han dessutom mer allmänt om kultur och kulturhistoria i de olika områden som han reste igenom. En del av breven publicerades först i Carl Christoffer Gjörwells Kong. Bibliothekets Tidningar om Lärda saker. Efter Björnståhls död publicerade Gjörwell en mer omfattande samling av dennes brev: Resa til Frankrike, Italien, Sweitz, Tyskland, Holland, England, Turkiet och Grekland. Reseberättelsen gavs ut i sex delar 1780–1784.

En kulturhistoriskt orienterad resenär möter också i Uno von Troils Bref rörande en resa til Island MDCCLXXII (1777). Den expedition till Island som von Troil deltog i hade såväl naturalhistoriskt som kulturhistoriskt syfte, även om von Troils redogörelse uppehåller sig främst vid den senare aspekten. Hans typografiskt eleganta reseberättelse pekar med sina tolv gravyrer och sina citat från Ossian fram mot de estetiskt och sentimentalt orienterade reseberättelser som i den svenska utgivningen introducerades runt två decennier senare.

Resor och estetik

Under 1700-talets senare decennier inleds publiceringen av reseberättelser med fokus på vitterhet och estetik med Carl August Ehrensvärds Resa til Italien, 1780, 1781, 1782. Skrifven 1782 i Stralsund (1786). Ehrensvärd reste och skrev med både estetiska och vetenskapliga ambitioner; det var iakttagelser i linje med den estetiska vetenskap som Alexander von Baumgarten och Johann Joachim Winckelmann introducerat, som intresserade honom. Ehrensvärd markerar sin vetenskapliga/filosofiska hållning bland annat genom att anknyta till den linnéanska reseberättelsens formspråk. Hans estetiska resonemang kopplas till ämnen som ekonomi, folkkaraktär och klimat. Reseberättelsen utkom i en begränsad upplaga och ansågs i sin samtid som svårtolkad eller rent av oläslig, men är, i likhet med de 38 separat publicerade linjegravyrerna, trots detta idag en klassiker.

Det svenska landskapet står i fokus för Carl Jonas Linnerhielms mer subjektivt orienterade resebrev, även om de idéer om det pittoreska och det sublima som ligger till grund för många av hans beskrivningar och gravyrer också hade sin filosofiska bakgrund. Linnerhielm var amatörkonstnär, kunglig sekreterare och godsägare, och publicerade resebrev som han ursprungligen ställt till sin bror i tre volymer. I synnerhet breven i den första samlingen, Bref under resor i Sverige (1796), betonar känslotillstånd och estetiska upplevelser. Åtminstone i förordet markerar Linnerhielm tydligt avstånd till ekonomiska och vetenskapliga naturbetraktare men i breven visar han god blick för hushållningsfrågor.

Linnerhielms reseberättelse kan utan svårighet karakteriseras som en voyage pittoresque. Gravyrerna visar huvudsakligen landskap, ibland med ruiner, ibland med välmående gårdar. I ett av resebreven deklarerar Linnerhielm att han ser landskapet som vore det ett av den schweiziske konstnären och författaren Samuel Gessners verk, men flera av hans gravyrer visar också en påverkan från den brittiske konstnären och reseberättaren William Gilpin.

1800-talet

Under 1800-talet vidgas reseberättelsens genrerepertoar i takt med att utgivningen av reseberättelser blir större. Ökningen ligger – i linje med annat svenskt tryck – särskilt efter 1830.

En tydlig tendens är att reseberättelsen inte längre nödvändigtvis är en rapport från ett uppdrag eller inriktad på något särskilt, som till exempel estetiska upplevelser. Strax efter sekelskiftet 1800 börjar allmänt orienterade reseberättelser skrivna av privatpersoner för en begränsad läsekrets att publiceras. Diplomaten Per Olof von Asps dagbok Resa i Levanten år 1796 (1805) skrevs ursprungligen på franska och enligt författaren själv med bekantskapskretsen i åtanke. Hans seglats genom Levanten företogs utifrån ett intresse för den antika kulturen, men berättelsen är – som han själv framhåller – inte skriven av en expert. Hans anteckningar är tydligt inriktade på att informera och roa. Skildringen av livet på resa samsas med redogörelser för de antika lämningar och skådeplatser som han besökt och med information i politiska och kulturella frågor. Även om han rapporterar som privatperson blir hans kompetens och erfarenhet som diplomat tydlig.

Dagboken översattes till svenska och publicerades av Matthias Hasselroth som bedömde den som intressant också för en vidare läsekrets. von Asps resejournal är bara ett exempel på det här slaget av mer allmänt orienterad reseberättelse. I takt med de ökande möjligheterna att resa för nöjes skull kom den sortens reseberättelse att bli den vanligaste.

Reseberättelsen och romanen

De mer allmänna och populärt hållna reseberättelser som snart kom att dominera den svenska utgivningen av reseberättelser kan också ses mot bakgrund av den tidiga realistiska romanen.

Sjöofficeren Carl August Gosselmans Resa i Colombia, åren 1825 och 1826 (1828) rönte stor popularitet och trycktes om vid två tillfällen. I sin reseberättelse visar Gosselman, liksom i de flesta av sina senare reseberättelser (han publicerade ytterligare fem reseskildringar), tydliga litterära ambitioner. Bitvis anlägger han ett formspråk som tycks hämtat från romankonsten, och som förebild för den goda reseberättelsen ser han uttryckligen James Fenimore Coopers sjöromaner.

I samband med att reseberättelsen blir en genre där ett litterärt formspråk införlivas med genre-repertoaren kommer den ibland följaktligen att närma sig romanen, och i ett fåtal fall förs till och med fiktiva karaktärer in som resenärer. I Carl David Arfwedssons Femton månader af en ung schweitzares lefnad, eller resor i Scottland, England, Irland, Belgien, Rheintrakterna och Schweitz, åren 1830 och 1831 (1832), framhåller författaren i förordet att han – en medelålders svensk man – antagligen är alltför ointressant, och därför har han valt att berätta om sina reseupplevelser med en ung schweizisk man som protagonist. Nu går nog fiktionaliseringen ibland längre än så, och frågan är om texten längre är att karakterisera som reseberättelse. Fiktion i reseberättelsens form möter också i Marie Sophie Schwartz brevroman På Götha kanal (1865).

Petrus Laestadius driver i sin första reseberättelse Journal af Petrus Laestadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken (1831) realismen längre än någon tidigare reseberättare gjort. Berättelsen belönades året därpå av Svenska Akademien för sina litterära kvaliteter. Litteraturhistorikern Fredrik Böök framhåller för övrigt Laestadius skildring som en viktig milstolpe i framväxten av en svensk realistisk romantradition. Laestadius, som var född och uppväxt i de trakter där han verkade som missionär, hade själv samiskt påbrå. Hans uppgift var att se över sameskolorna. I reseberättelsen anlägger han en drastisk realism, men framställningen präglas samtidigt av citat och referenser till den klassiska litteraturen. De senare inslagen tjänar som ett slags distansering till de levnadsomständigheter som lappmarken erbjöd sin befolkning – såväl nybyggare som samer. Laestadius hade inte mycket till övers för de omständigheter som han kände väl till genom sin uppväxt.

Vetenskap och resor

Ett populärare och mer allmänt anslag återfinns i allt högre grad också i rapporter från vetenskapliga resor av olika slag. Orientalisten Jacob Berggrens Resor i Europa och Österländerna 1–3 (1826–1828) är skriven av en resenär i vetenskapliga ärenden, men ändå en relativt populärt hållen redogörelse som sträcker sig över sammanlagt drygt tusen sidor. Berggren prästvigdes 1818 och tillträdde strax därpå en post som legationspredikant i Konstantinopel. Han presenterar själv sin berättelse med orden ”en kort berättelse om hvad jag, under mina vandringar haft tillfälle få se och erfara af verlden och menniskan”. Framför allt skriver han om en rad olika aspekter av kulturen i de länder han besökt; i hans reseberättelse samsas avskrifter av grekiska och latinska inskrifter med bland annat matrecept. Under sin resa samlade han dessutom botaniska specimina och de arter han samlat in finns listade i appendix. Den botaniska examinationen överlät han emellertid till botanikern Göran Wahlenberg att utföra.

Fram emot 1850-talet ändrade de naturvetenskapliga resorna karaktär. Resorna var inte längre på linnéanskt manér enmansföretag. Nu reste vetenskapsmän ut i expeditioner och de vetenskapliga rapporterna var vid det här laget alltför specialiserade för att den läsande allmänheten skulle kunna ta del av dem med någon behållning. Rapporteringen från resorna kom därför att å ena sidan bestå av rent vetenskapliga redogörelser och å andra sidan populärt hållna framställningar för en allmän läsekrets. Forskare har också framhållit att det troligen var viktigt att berätta om resorna på ett engagerande och populärt sätt för att locka finansiärer till de kostsamma expeditionerna. Ett exempel är polarexpeditionerna från och med Otto Torells expedition till Spetsbergen 1861, men i synnerhet Adolf Erik Nordenskiölds expedition med skeppet Vega 1878–1880, på jakt efter nordostpassagen, resulterade i publikationer där olika resenärer berättar om vad de varit med om under resan.

De vetenskapliga expeditionerna ersatte i stort sett de enmansprojekt som de flesta av linné-lärjungarnas resor utgjorde och resor företagna av ensamma vetenskapsmän skulle därmed kunna tänkas vara historia, men mot slutet av 1800-talets inledde Sven Hedin sina vidsträckta upptäcktsfärder som geograf, antropolog och kulturhistoriker. Redan i hans första resebok Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien: Reseminnen (1887) etableras en berättande och många gånger biografiskt färgad ton där det äventyrliga och strapatsrika betonas.

Så långt geografi och naturvetenskap. Ett annat slag av vetenskaplig ambition präglar August Strindbergs Bland franska bönder (1889). Hans redogörelser från tiden i Frankrike var tänkt som en inledning till ett stort projekt med syftet att göra en systematisk studie kring den europeiska bonden. Strindbergs text bär tydlig prägel av socialreportage i naturalismens anda. Själv noterar han att han inte vill gå i Émile Zolas fotspår, men skildringen får ändå ses som tydligt präglad av den naturalistiska strömningen.

Resande kvinnor

Så länge reseberättelser var redogörelser av sjömän eller rapporter från uppdrag skrivna av specialister på något område fanns inte mycket utrymme för kvinnliga resenärers reseberättelser. I samband med att intresset för privatpersoners allmänna och många gånger subjektiva iakttagelser vaknar, börjar även reseberättelser av kvinnliga resenärer att tryckas. Tendensen är densamma som i flera andra europeiska länder och sammanfaller i stort med den realistiska romanens genombrott.

Den första reseberättelse av en svensk kvinnlig resenär som trycktes var Maria Lindebergs Bref från Paris av ett resande svenskt fruntimmer (1827). Några av Lindebergs resebrev publicerades först i Stockholmsposten där hennes bror Anders Lindeberg var utgivare. Både Maria och Anders tillhörde en radikal intellektuell Stockholmskrets. I sin reseberättelse rapporterar Maria Lindeberg från teateruppsättningar liksom från livet i Paris, och trots att hon framhåller att hennes reseberättelse inte på något sätt kommenterar politik och samhällsfrågor riktar hon vid några tillfällen, till synes i förbifarten, skarp kritik mot den återupprättade franska monarkin. Hennes redogörelse för de parisiska kvinnornas möjligheter och livssituation går däremot i mer positiva tongångar, och det är tydligt att hon härigenom vill göra ett inpass i den nyligen aktualiserade diskussionen kring ”kvinnofrågan”. I likhet med de flesta kvinnliga reseberättare framhåller hon sitt perspektiv som specifikt kvinnligt.

Resebreven skildrar i detalj hushållsbestyr och vardagsliv i den parisiska medelklassen, och i sin skildring av vardagsliv och sina inlägg i diskussionen kring kvinnofrågan föregriper Lindeberg Fredrika Bremers reseberättelse från Nya Världen.

Det dröjde sedan tjugo år innan nästa reseberättelse skriven av en svensk kvinna publicerades. Sophie von Knorrings Bref till hemmet under en sommarresa 1846 publicerades 1847 och därmed inleds en mer kontinuerlig, om än fortfarande rätt liten, utgivning av svenska kvinnors reseberättelser. von Knorrings reseberättelse består av brev adresserade till hennes syster Augusta (men mest troligt redan från början avsedda för en allmän läsekrets). Breven skrevs under en turistresa genom Danmark, Tyskland, Böhmen, Österrike och Holland. Tillsammans med sin man och dotter färdades hon när det var möjligt med ångbåt och tåg och besökte sevärdheter. Ett återkommande inslag i breven är hennes redogörelser för hur hon sammanträffar med andra turistresenärer. Turistresan hade alltså vid det här laget gott och väl gjort sin entré, och fenomenet behandlas bland annat i C.J.L. Almqvists postumt utgivna resebrev Hvad är en Tourist? (1961).

Fredrika Bremers resebrev från en två-årig vistelse i Amerika och på Kuba Hemmen i den nya verlden: En dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba (1853–1854) är, i kontrast till von Knorrings reseberättelse, fokuserad på samhällsliv och livsåskådningsfrågor. Även om skildringen av Bremers resor och upplevelser av natur och platser tillhör de mer målande inslagen, så upptas ett stort utrymme av utforskande diskussioner kring politik och trossamfund och det samhälls- och familjeliv som hon ser som en konsekvens av bland annat samhällsorganisation och livsåskådning. Förutom återkommande diskussioner och ställningstaganden i slavfrågan finns här också en rad personporträtt. Fredrika Bremer var inte den enda svenska Amerika-resenären som skrev om sina resor men hennes berättelse har kanske överlevt bättre än de manliga föregångarnas. Knappt tio år senare publicerade Bremer ännu en omfångsrik reseberättelse från sina resor i Europa: Lifvet i Gamla Verlden: Dagboks-anteckningar under resor i Söder- och Österland (1860–1862).

Dessa reseberättelser hör alltså till de första reseberättelser skrivna av svenska kvinnor som publicerades; ytterligare exempel på reseberättelser skrivna av svenska kvinnor finns längre fram i översikten.

Estetik och reseberättelser

Estetiskt orienterade reseberättelser publicerades också under 1800-talet. Upplevelser av ett högromantiskt slag innehåller Per Ulrik Kernells Anteckningar under en resa i det sydliga Europa (1825). Kernell, som var kusin till P.D.A. Atterbom, tillhörde kretsen kring Malla Silfverstolpes salong. Han avled vid 25 års ålder i tuberkulos under en resa i Tyskland. Hit hade han bland annat rest för att bevista Schellings föreläsningar i Erlangen. Redan före avresan var Kernell beundrad för vad man såg som hans estetiska sensibilitet, och hans efterlämnade anteckningar lägger i romantisk anda sin tyngdpunkt på det resande jaget och dess subjektiva upplevelser snarare än på redogörelser för resväg och resmål. Reseberättelsen, som sammanställdes och publicerades av Christian Stenhammar direkt efter Kernells död, blev mycket populär: under de närmaste tio åren efter utgivningen utkom den i fyra upplagor. För en tid tycks den ha varit något av en kultbok i de romantiska kretsarna, och Kernell anknyter i sin framställning till framför allt den tyska romantiska litteraturen.

Ett lite annat slag av ”konstnärsreseberättelse” utgör Egron Lundgrens En målares anteckningar 1–2 (1861) – en sammanställning av brev och dagboksanteckningar som kom till för den närmaste kretsen men som när den nådde allmänheten rönte stor popularitet och belönades av Svenska Akademien. Hans framställning är inte enbart estetiskt inriktad utan har ett mer tydligt biografiskt anslag – naturligt nog då breven och dagboksutdragen närmast ses som skildringar av en resande konstnärs tillvaro.

En liknande bakgrund till utgivningen har Ebba Snoilskys Ögonblicksbilder från Nord-Afrika och Syd-Italien (1881). Hennes redogörelse strävar framför allt efter att fånga subjektiva intryck och estetiska upplevelser. Enligt Ebbas make, diktaren Carl Snoilsky, kom anteckningarna till för att bevara minnet av intryck som skulle tjäna som underlag för hans diktning, men på ett sätt som fortfarande var vanligt lästes de av personer i bekantskapskretsen som sedan tycks ha propsat på att de skulle göras tillgängliga för en läsande allmänhet.

Den italienska resan

Både Egron Lundgren och Ebba Snoilsky berättar om resor och vistelser i Italien. Reseberättelser från Italien hade vid den här tiden en egen genre-repertoar i kulturens och Italia-romantikens tecken. Flera forskare har formulerat tanken att redan själva resan är ett slags genre, som bland annat omfattar en resa från den kalla Norden med Italien och den varma Södern som mål. Syftet med resan är oftast att njuta av livet och att möta spåren efter den antika kulturen och konsten. Det samtida Italien spelade däremot för det mesta en underordnad roll. Resrutten var tämligen formaliserad (även om den blev friare i takt med att de praktiska möjligheterna att resa förbättrades) och på ett sätt som känns igen än idag skulle vissa platser besökas och vissa konstverk och byggnadsverk/fornlämningar beses. Den relativa formaliseringen till trots är det emellertid möjligt att över tid urskilja skiftande hållningar i Italien-intresset. Skiftningarna är i hög grad relaterade till de estetiska strömningarna i samtiden.

En resa i Italia-romantikens tecken rör det sig om i Karl August Nicanders ofullbordade Minnen från Södern: Efter en resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien (1831–1839). Hans reseberättelse är en bitvis känslosam och litterärt präglad redogörelse för resan. Nicander, som reste på stipendium från Svenska Akademien, tycks angelägen att visa upp sitt register som författare inte bara vad gäller känslosamma prosabeskrivningar. Reseberättelsen innehåller också inslag av bunden form där reseupplevelsen alltså beskrivs på vers – sista kapitlet av första delen är helt och hållet skrivet på hexameter. Samtidigt finns också partier som för tanken till resehandboken. Ytterligare reseberättelser där läsaren reser i bildat och känt sällskap är författaren och konst- och litteraturhistorikern Carl Rupert Nybloms Bilder från Italien tecknade av Carlino (1864).

Akademisekreteraren Bernhard von Beskows Wandringsminnen (1833–1834) och Nils Arfwidssons Nord och Söder: Strödda anteckningar under resor emellan Avasaxa och Vesuven åren 1835–1839 (1842–1843) skildrar flera resor ur ett minnesperspektiv, och avsnitten om Italien spelar en viktig roll. Såväl von Beskows som Arfwedssons reseberättelser fungerar utmärkt som resehandböcker, och de utgör till exempel återkommande referenser i den första Italien-skildringen skriven av en svensk kvinnlig resenär: språkläraren och guvernanten Amalia Lundebergs anonymt utgivna Minnen från åtskilliga länder eller bref till en barndomsvän (1848).

Orientalism och nationalism

Nu är det inte enbart den italienska resan som styrs av ett resemanus i form av förväntningar och antaganden. Ett mer diffust avgränsat resmål – Orienten – har av forskningen setts som beskrivet utifrån ett särskilt mönster: orientalismen. Litteraturvetaren Edward Said formulerade begreppet för att sammanfatta tankar om att västerländska resenärer uppfattar och beskriver Orienten i termer av ”det andra”. Resenären anlägger ett exotiserande, ofta också ”primitiviserande”, perspektiv, och ser och beskriver sådant som inte anses ingå i de egna kulturmönstren och värderingarna med såväl negativa som förment positiva förtecken. Orientalismen beskrivs av Said som ett kolonialt fenomen, även om traditionen att västerländska resenärer beskriver världen öster om Medelhavet som präglad av idel märkligheter går tillbaka till antiken.

Att beskriva främmande platser och länder utifrån kontraster med den egna och välkända kulturen är ett genomgående drag i reseberättelser överhuvudtaget. Flera forskare har framhållit att det också finns ett tydligt nationalistiskt drag i den sena 1800-talsorientalismen, där olika nationer framhåller det speciella i sin identitet genom att betona det särpräglade i sitt förhållningssätt till Orienten och till kolonialismen. En svensk 1800-talsorientalism har setts som särskilt aktuell under århundradets sista decennier. Orientalismen gör sig även påmind inom den svenska reselitteraturen, där den enligt forskningen tar sig uttryck i ett avståndstagande från kolonialismen samtidigt som framställningen av den europeiska kulturen som upplyst och i många fall överlägsen kvarstår.

Journalisten och tecknaren Alexis Kuylenstierna – signaturen ”Mustafa” – företog flera resor i Asien och publicerade ett antal reseberättelser såväl i pressen som i häftes- och bokform. Hans första reseberättelse präglas bland annat av synen på Orienten som ett område som skulle skyddas från europeiskt inflytande samtidigt som han framställer sig själv i egenskap av västerlänning i en överlägsen position. Mina resor i Orienten (1899–1900) präglas också av berättarglädje och sinne för det äventyrliga.

Den finlandssvenska författaren och kvinnosakskvinnan Adelaïde Ehrnroot reste i Europa och Nordafrika och publicerade flera reseberättelser. Den första, Två finskors lustvandringar i Europa och Afrika åren 1876–77 och 1884, utkom av trycket 1886. I mycket bygger framställningen på den polarisering mellan öst och väst som är utgångspunkten för den post-koloniala teoribildningen. Här skildrar Ehrnroot bland annat det nordafrikanska samhället ur olika aspekter utifrån jämförelser kristet–muslimskt och franskt–arabiskt. Den arabiska kvinnans position diskuteras tämligen utförligt.

”Orienten” omfattar också skådeplatserna för den bibliska historien. Det Heliga Landet möter i flera av det slutande 1800-talets reseskildringar, till exempel i P.P. Waldenströms omfångsrika och på sin tid populära Till Österland: Skildringar från en resa i Turkiet, Grekland, Syrien, Palestina, Egypten samt på Sinaihalfön hösten och vintern 1894 (1896). Waldenström var präst och en av förgrundsgestalterna i Svenska Missionsförbundet.

Nationalistiska förhållningssätt finns förstås vid den här tiden inte bara i reseberättelser från utlandet. Runt sekelslutet 1800 fanns ett stort intresse för friluftsliv med nationalistiska förtecken. Svenska Turistföreningen grundades 1885 och i den årsbok som föreningen gav ut publicerades skildringar av fotvandringar på olika platser i Sverige. Inte minst Dalarna och de nordligare delarna av landet sågs som lockande resmål. För den resenär som inte ville ta sig runt till fots fanns möjligheten att resa med tåg. ”Hotelldrottningen” Wilhelmina Skogh (f. Wahlberg) ägde och marknadsförde flera hotell med läge i anknytning till Stambanan och i broschyren Dalarne och Helsingland: En rundresetur (1899) ger hon förslag på en turisttur med tåg och hotellvistelser.

För de mer besuttna var badortsliv och sommarseglatser också ett sätt att njuta av den svenska naturen: Drottminnen från Marstrand (1887–1907) (1908) av Aron Jonason skildrar Oscar II:s och drottning Victorias seglings- och badortsliv i text och foton.

*

Sammanfattningsvis: som framgått är reseberättelsen i Sverige inledningsvis inte en genre som författare skriver inom för att publicera sig; de första reseberättelserna som trycks når publiken via en utgivare som ansett dem vara av intresse för en allmän läsekrets. Under 1600-talet publicerades bara fyra reseberättelser och tre av dem skildrar resor som företagits till platser som för en europeisk publik bör ha framstått som exotiska. Ingen av dessa berättelser skrevs emellertid med tanke på publikation.

Under frihetstiden publicerades ett stort antal redogörelser för resor inom landet. Samtliga dessa kan ses mot bakgrund av Kungliga Vetenskapsakademins projekt kring ”Fäderneslandets känning”.

Under den gustavianska perioden gör reseberättelser skrivna av resenärer i estetiska ärenden entré i utgivningen. I stort sett samtidigt publiceras också ett antal reseberättelser skrivna av privatpersoner och ursprungligen riktade till en privat läsekrets. Under 1800-talet blir det slaget av allmänt hållna reseberättelser allt vanligare och utgör då en genre som skrivs direkt för publikation och är följaktligen inte som tidigare en genre som huvudsakligen når allmänheten via en utgivare. I samband med detta publiceras också de första reseberättelserna skrivna av svenska kvinnliga resenärer.

Bibliografi

Litteraturbanken, 2017