Runornas litteratur

PDF-version laddas ner här.

Mats Malm

Den starkaste kandidaten till titeln ’Sveriges äldsta bevarade poesi’ är förmodligen en strof på Rökstenen i Östergötland. Runristningen är från 800-talet och strofen lyder i den hävdvunna översättningen:

Då rådde Tjodrik
den dristige,
sjökrigarnas hövding
över Reidhavets kust.
Nu sitter han rustad
på sin gotiska häst,
med sköld över axeln,
den främste av Märingar.

Kanske är Tjodrik den ostrogotiske härskaren Theoderik den store, som tog över stora delar av makten när det västliga Rom hade fallit på 400-talet. I Ravenna fanns hans mausoleum och en staty av honom sittande till häst. Ryttarstatyn flyttades senare till Aachen och det kan vara den som beskrivs i strofen. I så fall kan det vara ett uttryck för att man redan vid denna tid såg ett släktskap mellan folket i Götaland, Gotaland, och de vittberyktade goterna som hade kuvat Rom. Den suggestiva traditionen finns bevarad på många håll och blev särskilt viktig för den svenska självhävdelsen på 1600-talet – också i vår tid är tanken på en kontakt mellan 800-talets Östergötland och Europas kulturella centrum kittlande. Men kanske handlar strofen inte alls om Theoderik eller någon Tjodrik över huvud taget. För runornas litteratur är ofta svårtolkad, inte sällan omöjlig att säkert förstå.

De svenska runinskrifterna

Runorna började användas i de germanska delarna av Europa redan under de första århundradena efter Kristus och användes i enstaka sammanhang ända in på 1800-talet. Runornas form ger vid handen att de utvecklats under inspiration av det latinska eller möjligen grekiska alfabetet och avpassats för att kunna skäras i trä. Runristningar finns spridda över stora områden men ingenstans är de så vanliga som i Sverige, även om de är väl företrädda också i Danmark och Norge.

Det finns omkring 3.500 runinskrifter i Sverige, allt från korta meddelanden på benknotor och träbitar till monumentala stenblock och hällar. De runstenar vi vanligen ser ristades och restes på 1000-talet: Uppland är med sina 1.200 vikingatida ristningar det rikaste området. Det stora flertalet runstenar utgör imponerande minnesmärken, i regel över en släkting som dött. De kan ge summariska upplysningar om färder i österled eller annat som människor gjort och uträttat, men vi brukar inte i första hand uppfatta dem som litteratur. Ett ganska litet antal ristningar ger oss rader med poesi och än färre återberättar myter på ett sätt som kan uppfattas som litterärt. Men runorna spänner från det allra vardagligaste till mystisk magi. De utgör sin egen form av litteratur, och de har en hel del att säga oss inte bara om svunna tiders kultur och historia, utan också om förhållandet mellan muntligt och skriftligt, mellan olika skriftspråk, och mellan ord och bild.

De vanliga runstenarna från 1000-talet ger vid handen att det fanns ett slags grundlinjer för hur de skulle både utformas och förstås. Språket är kraftigt formelartat, ordningen är ofta fast med omnämnande av den stenen har rests över och den eller de som sett till att den rests, samt ibland ristarens – hantverkarens – namn. Ornamentiken varierar men följer i regel ganska fasta linjer. Självfallet finns stor variation, men regelbundenheterna förankrar mottagandet i en förståelse som delvis även omfattade de icke läskunniga: stenen är ju ett visuellt monument som fyller flera funktioner också utan att betraktaren tolkar inskriptionen. Många av runstenarna har kristna kors på sig och/eller åberopar den kristne guden med formler som ”Gud hjälpe hans själ”. Andra stenar återgår på den förkristna mytologin antingen genom bilder ur myterna eller genom att myter anslås i texten – inte sällan visar de ett slags sammansmältning mellan förkristet och kristet.

Runraden och runornas kraft

De äldsta runinskrifterna använder den 24-typiga runraden, eller ’futharken’ som den kallas efter de första runorna ungefär som vi talar om ’alfabetet’ efter de första grekiska bokstäverna ’alfa’ och ’beta’. Kring 700-talet övergavs den för en förenklad runrad med bara 16 runor. Det grundläggande schemat över runradernas tre avdelningar, deras ’ätter’, är:

Den 24-typiga, ’urnordiska’ runraden

Den 16-typiga, ’vikingatida’ runraden

Det finns ett antal variationer, inte minst användes ofta så kallade kortkvistrunor, med förenklade tvärstavar, under vikingatiden. Med bara 16 runor måste många skrivtecken representera flera språkljud, bland annat skiljde man inte på tonande och tonlöst. Runan för ’k’ kunde alltså betyda både ’k’ och ’g’, till exempel. Under 900-talet började man också använda ’stungna’ runor, där en prick på staven markerar tonande ljud. Allt eftersom runraden anpassades efter det latinska alfabetet fick man fler motsvarigheter till de olika språkljuden, men särskilt den 16-typiga runraden, som de allra flesta runstenarna är ristade med, ställer till problem eftersom de enskilda runorna kan representera flera språkljud.

Runorna har ofta använts för chiffer av olika slag. Varje runa har ett namn som kopplar den till en företeelse, i den yngre futharken:

Att runorna också betecknar företeelser har en praktisk sida, i vissa handskrifter ser man att runan för ’m’ helt enkelt ersätter ordet ’man’. Men det har också stärkt intrycket av mystiska samband. Därtill förekommer flera system för chiffer av runorna: ett av dem är att förskjuta runorna, så att man hela tiden anger den runa som kommer före i futharken. Ett annat är att på olika sätt ange numret på den ätt som avses och sedan numret på den runa som avses.

I tolkningen av runristningar uppstår en rad svårigheter: partier kan vara förstörda, ofta är det långt ifrån säkert vilken runa det faktiskt rör sig om, och sedan är frågan vilket ljudvärde den har i just detta fall. Dubbelstavning brukar aldrig skrivas ut, ibland kan två runor skrivas på samma stav och inte sällan är det svårt att avgöra var gränserna för ord går. Därefter uppstår en rad problem i att förstå orden och sammanhanget rätt. Gripsholmstenen i Mariefred får här visa hur man i Sveriges runinskrifter brukar transkribera runorna, sedan normalisera språket och till sist översätta dem:

Gripsholmstenen (Sö 179)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

tula : lit : raisa : stain : þinsat : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : || þaiR || furu : trikila : fiari : at : kuli: auk : a : ustarlar : ni : kafu : tuu : sunar : la : a sirk : lan : ti

Tola let ræisa stæin þensa at sun sinn Harald, broður Ingvars.
Þæir foru drængila
fiarri at gulli
ok austarla
ærni gafu,
dou sunnarla
a Særklandi.

”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat), dogo söderut i Särkland.”

Särkland är beteckningen för de muslimska länderna, och att ge örnen mat är att döda motståndare. Den som stenen är rest efter och den som låtit resa stenen är de centrala – och inte sällan är fokus riktat mot de levandes värld och resaren. Ofta avslutas inskriptionerna med en formel som anger vem som ristat stenen. En runsten högg inte vem som helst, den beställdes av mer eller mindre professionella ristare. De mest produktiva hette Öpir, Fot, Åsmund och Balli. Mycket tyder på att de inte skötte det hela själva utan lät medhjälpare utföra delar av arbetet.

Minne, påminnelse, berättande

Det påfallande stora antalet bevarade runstenar visar skriftens minnesfunktion: med hjälp av skrivtecknen kan händelser och personer föras vidare till eftervärlden. Men runstenarnas funktion var bara delvis beroende av att man kunde läsa dem: den stora, bearbetade stenen var ett minnesmärke i sig själv, och ristningens utformning som sådan gjorde sitt bestämda intryck på den som inte kunde tyda runorna. Den sortens dokument, huggna i hållbar sten, ger runorna en monumental prägel, och det var förstås avsikten. Det stora flertalet runstenar formulerar minnet över en far eller son, ibland med en kort karakteristik eller beskrivning av vad personen gjort sig mest bemärkt för. Stenarna antyder sin berättelse om människor och händelser, ibland vardagligheter, ibland storslagna äventyr. Ett antal stenar nämner utrikes färder. De så kallade Ingvar-stenarna är ett trettiotal minnesmärken över män som farit med en Ingvar och dött i Särkland. De är spridda över ett stort område och ger en rad egna versioner av en stor men inte alldeles vällyckad färd söderut någon gång på 1000-talet. Gripsholmstenen ovan är det mest kända exemplet. Någon gång har vikingarna under sina färder lämnat skriftliga minnen: i den bysantinska kyrkan, sedermera moskén och nu museet Hagia Sofia i Istanbul har åtminstone en nordisk gäst klottrat sitt namn i runor: Halvdan. I Atens hamn Pireus ristade någon annan sina runor på en lejonstaty i sten.

Den vanligaste runstenen påminner kort om en bortgången person, och den redogör i regel för vem som lät rista och resa den, inte sällan nämns också ristarens namn. Runstenen kan förstås som ett försök att övervinna tiden och bevara minnet, men den var givetvis också en social markering. Ett iögonenfallande undantag är Jarlabanke, en mäktig man i trakterna av dagens Stockholm. I stället för att vänta på släkten lät han resa flera stenar över sig själv, en av dem, vid Vallentuna kyrka, med en inskription som när stenen var hel förmodligen löd: ”Jarlabanke lät resa denna sten över sig själv medan han levde. Han ägde ensam hela Täby. Gud hjälpe hans själ.”

Sten vid Vallentuna kyrka (U 212 A)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

Vardagsristningar

Runstenarna är de mest iögonenfallande och välbevarade inskrifterna, men runorna användes också till vardags. Ofta bär föremål som kammar, dosor och redskap information om vem deras ägare är, och det har bevarats ett antal meddelanden nerskrapade på ben, trä, läder eller andra material: sådana material som i de flesta fall helt enkelt förmultnat. I Bergen fann man nyligen en rik mängd sådana föremål från 1100-talet ända in på 1400-talet, som gav en ny bild av vardagslivet i en avlägsen tid. Det rör sig om cirka 600 ristningar på små träföremål som bevarats i lerlagren. En del liknar närmast grafitti, annat kan bli så poetiskt som denna dikt:

Älska mig,
jag älskar dig,
Gunnhild.
Kyss mig.
Jag känner dig.

De nordiska skrivtecknen förmedlar inte bara nordiska ord: man har också funnit klassiskt latin av Vergilius på en runsticka i Bergen: Omnia vincit amor et nos cedamus amori: ”Kärleken övervinner allt, och vi ger efter för den”.

Magi och mystik

Runorna har ofta tillskrivits magiska egenskaper och ibland kommit att uppfattas som i det närmaste trollformler. Ordet ’runa’ betyder både ’hemlighet’ och ’skrivtecken’. I Den poetiska Eddan talar Oden själv i ”Hávamál”, ’den höges tal’, om de kraftfulla runorna som kommer från gudarna och som Oden själv målar (man målade i runorna med färg, och kanske till och med utan att rista först). Sedan berättar han mer om hur han själv blev den mäktigaste guden:

Jag vet att jag hängde
i det vindpinade trädet (Yggdrasil)
nio hela nätter,
stucken med spjut,
given åt Oden,
given åt mig själv,
på det träd
som ingen vet
var dess rötter går.

Varken bröd gav de mig
eller horn,
nedåt såg jag.
Jag tog upp runorna,
tog dem ropande,
sedan föll jag ned.

Nio kraftbesvärjelser
lärde jag av den frejdade sonen
till Böltor, Bestlas far.
Och jag fick dricka
av det dyrbara mjödet
som östes från Odröre.

Då började jag få krafter
och vara klok
och växa och frodas.
Ord ledde mig
från ord till ord.
Handling ledde mig
från handling till handling.

Runorna skall du finna
och tydda stavar [runor],
stora stavar,
kraftfulla stavar,
som den store vise målade
och de mäktiga gudarna gjorde
och gudarnas anropare ristade.

Oden bland asarna,
för alverna Dain,
Dvalin för dvärgarna,
Asvid för jättarna,
jag själv ristade flera.

Vet du hur man skall rista,
vet du hur man skall tyda?
Vet du hur man skall måla,
vet du hur man skall pröva?
Vet du hur man skall be,
vet du hur man skall blota?
Vet du hur man skall sända,
vet du hur man skall offra?

I dikten räknas sedan upp en rad runor som kan läka, skydda och till och med återuppväcka döda. Talrika exempel visar att runor tillskrivits magiska krafter eller i varje fall förmedlat magiska ord.

Det finns gott om berättelser om hur besvärjelser formulerades i runor, till exempel i Egil Skallagrimssons saga där en flicka blir oförklarligt och obotligt sjuk, tills hjälten upptäcker ett valben med inristade runor i henne säng. Det är en beundrare som försökt utföra en kärleksformel så att hon skall besvara hans kärlek, men i sin okunnighet har han ristat fel. Egil skrapar resolut bort runorna, bränner benet och ristar sedan nya runor, som gör flickan frisk (läs passagen här). Man kan fråga sig om det är runorna som var magiska eller om de bara var mediet för att skriva ner en magisk besvärjelse, men den distinktionen är akademisk: runorna fick hur som helst del av magin.

I grunden förefaller det naturligt att skrivtecknen kunde uppfattas som magiska i en muntlig kultur: skriften blev med nödvändighet en fascinerande hemlighet för dem som inte behärskade den och för dem som lärde sig den. Plötsligt kunde man tala utan att yttra ett ord, och än märkligare, ett föremål eller en sten kunde bära tecken som gjorde att den på sätt och vis själv fick röst. Och när läsaren läste inskriptionen högt: vems var rösten egentligen då? Läsarens, stenens eller den helt frånvarande ristarens? Jesper Svenbro har visat vilka effekter den sortens situation kunde orsaka i det förklassiska Grekland, och även om latinet efter hand spreds i Norden under medeltiden var kulturen i allt väsentligt muntlig. Att runorna uppfattades som härstammande från gudarna, som det sägs i eddadikten ”Hávamál”, Nolebystenen i Västergötland från 600-talet och Sparlösastenen i Västergötland från 800-talet, förefaller då naturligt, liksom att föreställningarna om runornas magiska krafter utvecklades kraftigt.

Skrift och bild

Runstenarnas skrivtecken är i sig skönheter, men i många fall inramas de av utstuderade ornament, inte minst drakslingor. Skriften börjar från drakens huvud och avslutas med svansen. Ibland är draken grovt utformad och mest ett rudimentärt skriftband, men ofta är den konstfullt utstyrd, ibland med figurer, kors eller flera slingor. Drakslingan på Gripsholmstenen visar en naiv stil men drakslingorna kan ofta bli högt stiliserade, som hos runmästaren Öpir.

Uppsala domkyrka (U Fv1976;107)
”…björn (?) och Brand lät resa stenen efter Karlung, sin far, och Kettilbjörn efter [sin] bror. Öpir ristade runorna.”
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

Ibland aktualiserar figurerna mytiska berättelser, som på Altunastenen i Uppland där man bland annat får en bild av Tors fiskafänge, berättelsen om hur Tor tillsammans med jätten Hymer ror ut för att fiska. Tor agnar kroken med ett oxhuvud och självaste Midgårdsormen nappar. Tor får upp Midgårdsormen till ytan, men jätten blir förskräckt och kapar reven så att ormen kommer undan. Tor tar i med sådan kraft för att få upp Midgårdsormen, att han trampar igenom båtens botten med fötterna enligt Snorre Sturlassons Edda från 1200-talet (läs hans berättelse här), och det är omisskännligt detta som sker på stenen. Skriften konkurrerar med bilden i runstenarnas värld: i en kultur som primärt bevarat traditionen muntligt erbjuder två olika medier sina möjligheter att fästa traditionen i sten. De gotländska bildstenarna, ett slags släktingar till runstenarna, utnyttjade så tidigt som på 700-talet bilder på ett nästan serietidningsartat sätt. En av de mer välkända bildstenarna, Hammars I, är speciell bland annat i att den återger offerscener. På tredje raden förefaller mittgestalterna föreställa ett altare där en människa offras med spjut. Till vänster syns en annorlunda form av offer: en krigare hängs i en trädkrona som böjts ner, för att dö när den släpps tillbaka. Det finns ett antal litterära gestaltningar av den sortens offer, bland annat i Götriks saga (läs här). Metoden att offret både hängs och sticks, så som den beskrivs där, liknar ”Hávamáls” beskrivning ovan av hur Oden offrade sig för att få runornas visdom. (Likheten med Kristi död på korset har diskuterats sedan Sophus Bugge redan vid förra sekelskiftet pekade på den.)

Altunastenen (U 1161)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Pål-Nils Nilsson

Gotländsk bildsten, Stora Hammars I
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

En mer svårtydd ristning bär Sparlösastenen i Västergötland, från cirka 800. Text och bild växlar här på ett komprimerat sätt: tyvärr förstörde man delar av texten då man på 1600-talet klöv stenen för att kunna mura in den i kyrkväggen med de största bilderna utåt. En något senare inskription i mindre format har ristats dit av en annan ristare, lydande: ”Gisle gjorde detta minnesmärke efter Gunnar, sin broder.” Men den huvudsakliga inskriptionen verkar lyda:

Öjuls, Eriks son, gav, (likaså) gav Alrik … gav … i gengäld … Då (?) satt fadern i Uppsala (?), fadern som … Nätter och dagar … Alrik lu[bi]R fruktade (?) ej (?) Öjuls. … att Sigmar (el. segerfrejdad) heter (el. kallas, må kallas) Eriks son … väldig strid (?) … Efter Öjuls (är minnesvården rest). Och tyd runorna där, de från gudarna stammande, som Alrik lubu ristade. …

Det kan vara våra dagars Uppsala som nämns, men det är långt ifrån säkert. Bilderna på stenens sidor är mindre skadade än texten men inte mindre svårtolkade. Kanske antyder skeppet, på likartat sätt som de gotländska bildstenarna, övergången från ett tillstånd till ett annat.

Sparlösastenen (Vg 119)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

En unikt konstfärdig kombination av skrift och bild utgör Ramsundsristningen i Södermanland, där en drakslinga innesluter texten ”Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder, Orms dotter, för Holmgers själ, Sigröds fader och hennes make”. Men här har drakslingan blivit draken Fafne, och Sigurd Fafnesbane sticker verkligen svärdet genom draken på hällen. Inom den ram som draken utgör finns ett antal bilder ur historien om hur Sigurd steker drakens hjärta, bränner sig på det och sätter fingret i munnen. Då kan han förstå fåglarnas sång och blir klar över att dvärgen Regin, som hjälpt honom, tänker förråda honom. Läs berättelsen i Snorres Edda här.

Ramsundsristningen (Sö 101)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

Runristningarna bevarar alltså inte bara minnet av personer och händelser åt eftervärlden, utan fäster också traditioner, myter och världsbild i sten. För människorna som ville övermanna tiden erbjöd bild och text olika möjligheter.

Runristningarnas poesi

Flertalet runstenar är vad man får kalla dokumentära, och de dokumenterar sina minnen i en prosa enligt vissa formelartade mönster. Men så finns det ristningar som erbjuder poesi också: ibland utan att lämna det dokumentära draget, ibland med mer utstuderad teknik och någon gång i en suggestivt mytisk litterär form. Ganska ofta finns viss allitteration och antydan till versrytm i ristningarna, men regelrätta verser är mindre vanliga.

Den fornnordiska poesin har två huvuddelar: skaldedikt och eddadikt. Skaldediktens främsta versmått var dróttkvætt, dikt för furstar, och den skulle vara så komplicerad att den väckte förundran – därför blir den också mycket svår att tolka. Eddadikterna är mytiska berättelser med rötter långt bak i germanska tradition, där finns ingen självmedveten skald som briljerar med sin skicklighet. Eddadiktningens främsta versmått är fornyrðislag, versmåttet för gamla berättelser. Därnäst används ljóðaháttr och málaháttr, alla versmått avsedda för episkt berättande. Eddadikterna framställer långa händelsesekvenser utan att komplicera framställningen mer än nödvändigt eller dra bort uppmärksamheten från innehållet. Versraderna hålls i regel samman parvis av allitterationer: likadana inledande konsonanter i ord eller inledande vokaler som inte skall vara samma – sådana ljudlikheter reflekteras bara ibland i översättning. När vi finner poesi på runstenarna är den oftast av det enklare slaget.

På en runsten i Turinge kyrka i Södermanland berättas hur söner, bror, gårdsfolk och hustru rest stenen över en Torsten:

Bröderna var
bland de bästa män
i landet
och ute i ledung [sjökrig].
De höll sina
huskarlar väl.
Han [Torsten] föll i strid
österut i Gårdarike,
ledungens anförare,
bäst av landmän.

Turinge kyrka (Sö 338)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

Med betydligt större självmedvetenhet är strofen på ett stenblock i Fyrby, Södermanland, formulerad:

Jag vet att Håsten
och Holmsten, bröderna,
är de runkunnigaste av män
i Midgård.
De satte stenen
och många stavar
efter Frösten,
sin far.

Fyrby (Sö 56)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

’Stavar’ är runtecknen. Den egna insatsen som ristare, resare eller beställare av runstenar leder uppmärksamheten bort från den döde och mot de efterlevande. Egentligen är det som regel de efterlevande som outtalat står i fokus, men här blir det helt tydligt. Runornas funktion som bärare av minnet framhävs i stället på en sten i Nöbbele, Småland:

Rodsten och Eiliv,
Åke och Håkan,
de unga männen reste
efter sin far
ett praktfullt minnesmärke,
efter den döde Kale.
Därför skall man minnas
den gode mannen,
så länge stenen lever
och runornas stavar.

Nöbbele (Sm 16)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Harald Faith-Ell

Stenen och runtecknen kan förstås inte leva i egentlig mening, det handlar ju om hur länge de håller eller är uppmärksammade, men stenen och runorna talar ändå på sitt eget sätt och det tycks vara den föreställningen som leder till beskrivningen av dem som levande.

Det är inte helt ovanligt med detta enkla slags poesi på runstenarna, och inskrifterna pendlar mellan versifierad faktaåtergivning och mer påkostade uttryck. I vissa fall blir versen till ett slags besvärjelse, som den korthuggna Skarpåker-stenen i Södermanland: ”Gunnar reste denna sten efter Lydbjörn, sin son. Jorden skall rämna och himlen däröver.” Den sista meningen utgörs av två versrader som återkommer bland annat i eddadikten ”Völuspás” (Völvans spådom) ödsliga kosmologi och i en rad andra dikter. Just här blir de till en sällsynt ödesmättad formel.

Det finns också exempel på det mer komplicerade skaldeversmåttet i några ristningar. Verserna hålls samman genom betydligt strängare scheman för allitterationer och assonanser, och dessutom används komplicerade omskrivningar, kenningar. En ren besvärjelse mot tjuvar behövs knappast på en runsten, men också mindre föremål fick ju inskriptioner. På en koppardosa från Sigtuna finns två rader:

Fågeln slet den bleke rövaren.
Det märktes att likgöken svällde.

’Likgöken’ är en kenning för korpen och varningen är uppenbar: den som tar denna dosa riskerar att sluta som föda åt asätaren.

Av en helt annan dimension är Karlevistenen på Öland, som rymmer en hel skaldestrof. Versmåttet är det komplicerade dróttkvætt: verserna binds samman parvis genom allitteration i början av ord, och inom varje vers hänger de centrala orden samman genom assonanser, ljudlikheter inom orden:

Dold ligger en som följdes
– det visste de flesta – av de största
dåd, gudinnans stridsträd [krigaren]
i denna hög.
Aldrig skall en mer
rättsinnig krigare
av sjökungens väldiga land [havet]
stridsstark råda i Danmark.

Karlevistenen (Öl 1)
Bild: Riksantikvarieämbetet, Bengt A. Lundberg

Rökstenen

Den äldsta bevarade svenska poesin finns på Rökstenen i Östergötland. Denna enastående omfångsrika, poetiska och suggestiva ristning är från 800-talet och en av de tidigaste bevarade runstenarna som använder den 16-typiga runraden av den typ som kallas kortkvistrunor. Den saknar ornament av de slag som ofta finns på runstenar, men i gengäld är den helt täckt av skrivtecken. Den tre meter höga stenen har inte bara skrift på fram-, bak- och kortsidorna, utan till och med på toppen. Sammantaget rymmer den omkring 750 runor: här finns utrymme att frammana ett antal berättelser. På Rökstenen blir svårigheterna att avgränsa orden från varandra och förstå dem och deras sammanhang osedvanligt stora, eftersom ordalydelsen inte följder de vanliga runstensformlerna. Därtill har frågan om vilken ordning sidorna och deras rader skall läsas i vållat stora problem. Ett ytterligare problem har varit att ett par rader är skrivna med den gamla, 24-typiga runradens tecken. Ännu ett problem är att flera sorters chiffer används. Slutligen är frågan vad det är för berättelser som aktualiseras. Flera har menat att Rökstenens inskription är ett slags besvärjelse mot fiender eller en uppmaning till hämnd över en död son, men nuförtiden är de flesta eniga om att innehållet snarare består av anspelningar på ett antal myter – vilka är dock inte lätt att veta.

Rökstenen (Ög 136)
Bilder: Riksantikvarieämbetet, Beng A Lundberg

Ristningen inleds tydligt av två rader med särskilt stora runor vertikalt på framsidan: de förklarar att stenen är till minne av en Vämod, rest av hans far Varin. Sedan omtalas ett antal namn och händelser, inledda av variationer på formeln sakumukmini som ordagrant börjar ”Vi säger” eller ”Låt oss säga” men också kan tolkas som ”Jag (Varin) säger”. Fortsättningen är inte mindre mångtydig och i sin helhet kan formeln betyda bland annat ”Jag/vi säger de unga det”, ”Jag/vi säger det folkminnet” eller ”Jag/vi säger den unge [mannen] det minnet”. Minnet är ju centralt för varje runsten, men det är inte givet att det är vad mini betyder.

Många försök har gjorts att uttolka magiska innebörder i ristningen, men de har i stort sett övergivits i modern forskning. Det har också gjorts ett antal försök att utläsa historiska händelser i runorna. Idag är man ganska eniga om att fadern Varin frammanar tre berättelser ur traditionen – en tradition som vi inte känner utan måste försöka rekonstruera. Varin blir ett slags förmedlare av traditioner som utmanar läsarens förmåga att förstå hela sammanhanget.

Den tradition som placerats helt centralt, på framsidans två nedersta rader, de enda som kan läsas vågrätt, ryms i de enkla men suggestiva verserna som kanske berättar om Theoderik den store och ryttarstatyn av honom i Aachen. Kopplingen blir särskilt intressant eftersom Theoderik var en av de goter som kom till makten när Romarriket gick under, och enligt en tradition kom goterna uppifrån Norden. Perspektivet svindlar på ett tilltalande vis, men det är inte säkert att vi alls har med Theoderik att göra: det är svårt att ens urskilja vilka ord det egentligen rör sig om i ristningen, och som Bo Ralph har framhållit kan man mycket väl läsa passagen på ett sådant sätt att Theoderik helt lyser med sin frånvaro.

De berättelser som frammanas ur traditionen verkar alltså omtalas som ’minnen’ och Rökstenens knappa formuleringar får funktionen av anspelningar eller gåtor som aktualiserar dem. På så vis kan man se Rökristningen som en bearbetning av heroisk död och ryktets överlevnad, allt med anledning av sonens för tidiga död. Texten struktureras i tre huvudpartier, vart och ett inlett med dubbla frågor som börjar ”Jag säger” eller ”Låt oss säga”. Verserna om Theoderik utgör då svaret på den första gåtan.

En sådan genomgripande tolkning framfördes av Lars Lönnroth och har på senare år vidareutvecklats av Joseph Harris, som framhåller hur de olika partierna blir ett slags elegiska bearbetningar av döden och livets förmåga att fortsätta ändå. Varin åberopar tre fall ur den mytiska traditionen, som alla kan fungera som vackra och trösterika paralleller till sonens för tidiga död. Theoderik verkar då lyftas fram inte på grund av någon tänkt relation mellan ostrogoter och östgötar, utan därför att han på sitt sätt övervunnit döden genom evig ryktbarhet: ’minne’ av det slag monumentet vill åstadkomma. Den andra delens fråga om var tjugo kungar dog pekar ut just att de dött: raderna om dem förstärker kontrasten mellan det som en gång varit och det som nu är. Den tredje delen återgår så på en lokal variant av Balder-myten: en ung man har blivit dödad och fadern får en ny son som skall hämnas men framför allt säkra överlevnaden och förnya släkten. Varje del av ristningen visar hur livet på sätt och vis fortsätter trots döden, inte endast men till stor del genom minnet. I denna tolkning kan Rökstenen då lyda:

Efter Vamod [till Vamods minne] står dessa runor. Men Varin målade [dem], fadern, över dödsdömd son.
Jag säger ättlingen det minnet: vilka var de två krigsbyten, som tillsammans blev tagna från olika män som byte tolv gånger?
Det säger jag som det andra: vem blev för nio åldrar sedan utan liv [dog] bland reidgoterna, men talas det fortfarande om?

Tjodrik styrde,
den djärve,
sjökrigares härskare,
över Reidhavets kust.
Nu sitter han rustad
på sin häst,
med skölden över axeln,
den främste av Märingar.

Det säger jag som det tolfte: var ser Gunns häst [vargen] föda på slagfältet som tjugo kungar ligger på?
Det säger jag som det trettonde: vilka tjugo kungar satt på Själland fyra vintrar under fyra namn, söner till fyra bröder?
Fem Valkar, Radulfs söner, fem Reidulfar, Rugulfs söner, fem Haislar, Haruds söner, fem Gunmundar, Björns söner.
Nu skall jag [ensam?] säga ett minne till slut: vem hörde om en bot som fåtts efteråt?
Jag säger ättlingen det minnet: vem av Ingvalds ättlingar blev ersatt genom en kvinnas uppoffring?
Jag säger ättlingen det minnet: åt vem föddes en son [i stället] för en framstående man?
Vilin är det, som fienden dräpte. Vilin är det: må han glädjas [över detta monument]. Jag säger ättlingen det minnet: Släktingen, som vördar helgedomar, avlade Tor vid nittio års ålder.

Rökstenen låter ingen känna sig trygg: nästan varje del kan förstås på flera olika sätt. Kan detta 1200-åriga dokument verkligen vara en så genomarbetad litterär konstruktion som utnyttjar mytiskt stoff på detta suggestiva vis? Antalet tolkningar är stort, jämför till exempel med Riksantikvarieämbetets (Helmer Gustavsons) översättning här. Mycket talar i varje fall för att vi skall uppfatta Rökstenen som en påminnelse om att aldrig underskatta äldre tider. Helt säkra på dess innebörd kan vi aldrig bli – och däri ligger mycket av Rökstenens tjusning.

Runorna har inbjudit till allahanda chauvinistiska spekulationer. På 1500- och 1600-talen ville man i dem se ett bevis för att Sverige ägde en högtstående kultur långt äldre än antikens – förutsättningen var då att man daterade runstenarna väldigt långt bak i tiden. Johannes Magnus, som lyckades lansera Norden i den europeiska kulturen med sin latinska Historia om de nordiska folken 1554, menade att runstenarna måsta vara från tiden för syndafloden. Man ville också gärna jämföra runorna med de ärevördiga hieroglyferna: precis som hieroglyferna hade runorna fler, djupare innebörder än bara ljudvärdet.

Under 1600-talet började man samla in kunskaper om runstenarna, och 1624 gav Johannes Bureus, som skulle bli Sveriges förste riksantikvarie, ut en samling träsnitt av svenska runstenar, Monumenta Sveo-Gothica. Man kopplade gärna runorna till diverse mysticistiska föreställningar, men det nationalistiska intresset svalnade under 1700-talet. I början av 1800-talet uppstod en starkt chauvinistisk kult av det germanska och det fornnordiska i Europa, och i förlängningen av en lång utveckling finner man många av de idéerna inom nazismen. Inför och under andra världskriget användes vissa runor flitigt som symboler, mest välkänt SS-emblemet. Under senare år har runorna kommit i flitigt bruk i nynazistiska kretsar. Från allra första början har runorna varit ett kärl vari man fyllt de föreställningar man haft intresse av: från magiska krafter till mysticistiska innebörder, till nationella värden och nu vit makt-gemenskap. Det verkar inte finnas gränser för vad runorna kan lånas till.

Bibliografi

Litteraturbanken, 2011