Svenska Akademien

Svenska Akademien instiftades av Gustaf III den 5 april 1786. Ett par veckor tidigare hade i rådet upplästs det brev där kungen meddelade att han beslutat upprätta ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män [...] Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien”. Förebild var den Franska Akademien, vilken Gustaf III besökt vid ett par tillfällen och från vilken han också inhämtat upplysningar vad gällde dess stadgar och stiftelsebrev. Kungen hade ett stort och levande intresse för kultur, vilket han delade med sin mor Lovisa Ulrika som stiftat sin egen vitterhetsakademi 1753 (av Gustaf III ombildad till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien). Vid tiden för Svenska Akademiens instiftelse fanns också redan ett flertal akademier i Sverige – Kungl. Vetenskapsakademien (grundad 1739), Kungl. Musikaliska Akademien (1771) samt Kungl. Akademien för de fria konsterna (vars ursprung var Ritarakademien, grundad av Carl Gustaf Tessin 1735).

Gustaf III hade ursprungligen tänkt att Svenska Akademien skulle ha tjugo ledamöter; att det i stället blev arton sägs bero på att ”De Aderton” i sitt högtidliga uttal klingade vackrare. Kungen utsåg själv Akademiens första tretton ledamöter, vilka, med undantag för den av ohälsa drabbade Carl Fredrik Scheffer, kallades till instiftelsen i Börshuset där de, under en av kungen minutiöst regisserad ceremoni, höll sina inträdestal. Bland dessa av Gustaf III utsedda ledamöter förrättades sedan inval av återstående fem ledamöter och i april 1787 var Akademiens alla arton stolar fyllda. Då hade emellertid redan nytt inval skett på stol 2 där Scheffer efterträtts av Abraham Niclas Edelcrantz. Ledamotskapet stadfästes som varandes på livstid, endast om en ledamot gör sig skyldig till något ”som emot heder och ära går” eller bryter mot Akademiens tystnadsplikt kan uteslutning komma i fråga. Valspråket för Akademien blev ”Snille och Smak”, närmast att förstås som talang parad med förmågan att väl och förnuftigt ta denna till vara.

Ovan: Akademiens Stadgar, 1786.
Copyright Svenska Akademien. Fotografi: Per Myrehed.

I Akademiens stadgar, i enlighet med vilka arbetet än idag bedrivs, anges dess främsta uppdrag vara att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar”. I Akademiens uppgifter, som dessa formulerades av Gustaf III, ingår också bland annat arbetet med en svensk ordbok och grammatik samt att varje år slå en minnespenning över en framstående svensk som också får sitt minne tecknat av en av Akademiens ledamöter. Akademien höll sin första enskilda sammankomst den 8 april 1786 och, i enlighet med en av Gustaf III uttryckt önskan, beslutades då att en redogörelse för instiftandet samt inträdestalen skulle tryckas i bokform. På så sätt tillkom skriftserien Svenska Akademiens Handlingar där tal, minnesteckningar och övriga viktiga texter årsvis samlas än i denna dag.

Efter Gustaf III:s död 1792 hamnade Akademien i svårigheter. Flera ledamöter landsförvisades och Akademien suspenderades fram till Gustaf Adolfs myndighetsdag den 1 november 1796, då verksamheten återupptogs. Gustaf IV Adolf såg med vänliga, om än ointresserade ögon på sin fars skapelse. Akademien tilläts verka i fred, så även av Karl XIII, som tillträdde tronen efter revolutionen 1809. Kritiken mot Akademien kom nu i stället från den nya skolans författare. Ledamöterna ansågs stå för en föråldrad litteratursmak och representera ett gammalt synsätt. I Akademien var det vid denna tid främst Carl Gustaf af Leopold och Esaias Tegnér som fick utstå satiriserande angrepp. Bland de mer högröstade kritikerna märktes P. D. A. Atterbom som dock 1839, efter hårda strider, själv skulle komma att väljas in i Akademien. Han fick då hålla sitt inträdestal inför Akademiens dåvarande direktör Tegnér, vars versifierade svar var ett storståtligt bud om försoning, där det bland annat heter: ”Dock striden är förbi. Hvad ondt den vållat / förgätes bättre än det tänkes på.”

Under 1820-talet kom också Akademien att få utstå hård kritik från oppositionens huvudorgan Argus. Svenska Akademien hade, menade Argus, i och med 1809 års statsvälvning överlevt sig själv; den var, i sin roll som smakdomare, oförenlig med ett fritt statsskick och borde därför upplösas. Till försvar för Akademien skyndade bland andra Erik Gustaf Geijer som i sitt inträdestal (1826) framhöll Akademiens betydelse som understödjare av vitterheten.

Av stor betydelse för Svenska Akademien under dess första sekler var också Bernard von Beskow, som i juni 1834 utsågs till ny ständig sekreterare; en post han kom att inneha fram till sin död 1868. Beskow moderniserade Akademien, skapade dess idag omfattande och mycket värdefulla arkiv, ombesörjde att handlingarna utgavs i god ordning och såg till att arbetet med ordboken fick förnyad fart. En av hans första uppgifter som sekreterare blev att ordna en minnesfest vid Akademiens 50-årsjubileum. Kvällens huvudnummer blev Tegnérs uppläsning av sin dikt ”Sång den 5 april 1836” med den välkända raden ”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar”. Minnesfesten återspeglade också något av den glans som omgärdat instiftelsen jämnt femtio år tidigare. Än idag kan återsken av detta skimmer skönjas vid Akademiens högtidssammankomst, den 20 december varje år, vilken följer den av Gustaf III noggrant angivna ordningen.

Lotta Lotass

Verk och texter

De tretton första ledamöterna

Anders Johan von Höpken
Carl Fredrik Scheffer (avled innan inträdet)
Olof Celsius
Johan Henric Kellgren
Mattias von Hermansson
Johan Wingård
Axel von Fersen
Johan Gabriel Oxenstierna
Gudmund Jöran Adlerbeth
Anders af Botin
Nils von Rosenstein
Elis Schröderheim
Gustaf Fredrik Gyllenborg

De fem därefter invalda

Gustaf Mauritz Armfelt
Carl Gustaf Nordin
Carl Gustaf af Leopold
Johan Murberg
Nils Lorens Sjöberg