Olof Celsius (1716-1794)

OLOF CELSIUS (1716–1794) var på flera sätt en pionjär vad gällde att bruka det svenska språket även för högre ändamål och att föra fram den svenska historien som värdig att ägnas studier. Som skönlitterär författare nådde han inga framgångar; nämnas kan hans sorgespel Ingeborg (1737), vilket torde vara det första försöket att på svensk scen uppföra ett drama av fransk-klassisk art. Celsius prövade sin penna även som publicist; under 1738 utgav han, tillsammans med Andreas Hesselius, tidskriften Thet swenska nitet, vilken innehöll de första ansatserna till svensk litteraturkritik; under 1742 utgav han den likaledes kortlivade månadsskriften Tidningar om de lärdas arbeten. Sin försörjning fick Celsius som bibliotekarie och sedermera som professor i historia, där han kom att verka som banbrytare vad gällde att i ämnet införa studier av svensk, nyare historia. Som historisk författare gjorde sig Celsius känd för sin livfulla och målande stil, där inte minst det fingerade talet spelade stor roll för läsvänligheten; det främsta exemplet härpå är förmodligen det tal Celsius lägger i Gustav Vasas mun i Konung Gustaf den förstes historia (2 band, 1746 och 1753). Celsius var själv en firad vältalare, och gjorde sig känd för att bruka det svenska modersmålet även i de allra mest högtstående talarstolar. Celsius prästvigdes 1751 och bland hans historiska arbeten skall också nämnas Svea rikes kyrkohistoria (1767, utvidgad och omarbetad upplaga 1785). Han blev sedermera biskop i Lund, där han också, som prokansler, kom att få stort inflytande på universitetsarbetet. Celsius verkade där för ett återställande av de klassiska studierna; ett arbete som upptogs och fullföljdes av de honom närstående Johan Lundblad och Matthias Norberg. Celsius förhållande till Gustaf III präglades av en viss kylslagenhet. Han var känd som orygglig sanningssägare, utpekade Voltaire som giftspridare och var bland annat stark motståndare till det av Gustaf III understödda förslaget om religionsfrihet. Sin uppskattning för Celsius visade dock kungen genom att 1786 kalla honom som ledamot till den nyinstiftade Svenska Akademien.