SVENSKA ROMANTIKER
om med junonisk värdighet hon skryter ,
är cypriskt öm ,
om tyst hon sitter eller talet flyter
som klippans ström ,
om hennes lock av guldets fägring prålar ,
agatsvart är ,
om själens löje ur dess öga strålar
fördolt begär ,
är allt det samma — lika kärleksiver
dock för mig rår ,
och varje skönhet som en blick mig giver
mitt hjärta får .
LYCKSALIGHETENS ö
Jag känner en helig , en grönskande ö ,
dess parker ej gulna , dess vårar ej dö .
Stolt glimmar i träden orangernas guld ,
kring brokiga ängar , förtrolig och huld ,
zefiren bland eviga rosor där far —
ambrosiska suckar av vällust han drar .
På fästets omätliga skimrande blå
den eviga majsolen härlig ses gå .
Klart brinner dess stråle , dock brytes den matt
mot cedrarnas valv , mot platanernas natt ,
där kärleken övar sin rodnande bragd
i susande hyddor av luftig smaragd .
* 34
