II. TILL PHAON.
Ren skörden nalkades; det var en afton,
bakom kullen blekt hänrunno
de skarpa strålarna, vi gingo sakta
längs den smala floden under
din hembygds lätta träd, hvarandra minnande
våra mästares odödliga sånger.
Af deras toner burna hän, vid stodo
länge stilla samman, förr
hvarandra främmande, nu arm om skuldra.
Öfver oss de tunna molnen
sakta drogo, af och an sig axen rörde.
Om ock stundom våra själar
en hemlig fruktan grep, att denna lycka
sent oss åter skulle unnas:
den lade milda skuggor öfver dina,
Phaon, och på mina vägar.
*