III. ERINNA.
De säga att vid mina sånger löfven
och stjärnorna på himlen tjusta bäfva,
att snabba vågorna bli still och lyssna,
ja, människor sig trösta och försonas.
Erinna vet det ej och känner ej.
Hon står allen vid hafvet stum och tänker:
Så var Eurialus i täflingsleken,
så kom han smyckad ifrån gästabudet — —
*