vilhelm ekelund
med näbbet bryta ned de högsta kronor ;
och då han sina vingar , vilka lyste
som tyrer-snäckans saft , i flykten bredde ,
var han att åse lik ett dunkelt moln .
Om dagen var han borta och försvunnen
och höll sig dold i täta skogen , men
om kvällarna när luften svalkades
och doften steg av salt och tångens friskhet ,
kom han till stranden ned och lät sin stämma ,
sin ljuva stämma höras , så att strax
delfiner , sångens vänner , kommo simmande
från havet , fullt av gyllne fjädrar , gyllne gnistor .
Så skall han levat ifrån tidens början
och skådats endast av vinddrivne sjömän ,
ty när för första gången människor
med gunstig vind och vita segel nalkades ,
skall han ha stigit upp på högsta toppen
att taga avsked av sitt kära land
och sedan utbrett sina purpurvingar
och dragit fjärran under dämpad klagan .
II
Till Phaon
Ren skörden nalkades ; det var en afton ,
bakom kullen blekt hänrunno
de skarpa strålarna , vi gingo sakta
längs den smala floden under
din hembygds lätta träd , varandra minnande
våra mästares odödliga sånger .
Av deras toner burna hän , vi stodo
länge stilla samman , förr
184
