Den svenska nationalanden
och 1800-talet.
Föreställningar om Sverige och det svenska
i litteraturen
Maja Hagerman
I början av 1900-talet fanns en bild av svenskheten och svenska
folket som kan te sig rätt främmande idag. Man stötte på den på
museer, i uppslagsverk och läroböcker, och den hade tagit form
under 1800-talet i såväl vetenskapliga som konstnärliga
sammanhang, inte minst i skönlitteraturen.
”Vårt folk” löd rubriken på ett kapitel i läroboken i
”Medborgarkunskap”, och där sammanfattades den svenska
historien i ett enda livfullt penseldrag. Sverige var ett enastående
land. Ja, faktiskt Europas äldsta ännu bestående rike, och Sverige
hade alltid varit självständigt. Lagarna här i landet hade
utvecklats på en inhemskt svensk eller ”germansk” grund, som
det på den tiden också kunde heta. Medan kungar och folk på
andra håll i Europa darrat inför mäktiga imperier hade Sverige
upprätthållit sin självständighet, och detta var just för att man
bott så avsides. Det var på så sätt det svenska folket i frihet hade
kunnat utveckla sin egenart. Läroboken förklarar:

Medan främmande folkhorder av varjehanda slag under
årtusendenas lopp vältrat fram över den europeiska
kontinenten och där åstadkommit en blandning av
folkslag och folktyper, ha skandinaverna i sin avskilda
del av världen bibehållit sin germanska härstamning
mera oblandad än annorstädes. Otvivelaktigt har detta
vårt rena germanska ursprung haft och har alltjämt ett
stort inflytande på våra samfundsförhållanden och vårt
folks utveckling.1


1 Rydén, Värner (1923). Medborgarkunskap för fortsättnings- och andra
ungdomsskolor. Stockholm: Norstedt, sid 148.