— Du måste börja genast, viskade Petra ivrigt.
Svara inte! Det är bäst så. Han får väl tro att du
inte vill komma.
Det for genom Petras hjärna en tanke som hastigt
flydde: tar jag nu hämnd på Thomas Meller för alla
dessa sorgsna år som jag fått vänta på honom?
Men i nästa ögonblick susade åter rymden av det
där lilla hjärtats slag.
Hon höll Angela hårt pressad intill sig.
— Att ensamma äga ett barn, sade Petra. Det
måste vara lycka för kvinnor.
Hon kände hur Angela blev lugnare i hennes famn.
Och över Angelas ljusa huvud log hon ut i skymningen.
Nu ringde telefonen igen. Åter viskade Petra i
Angelas öra:
— Svara inte!
Då borrade Angela sitt ansikte in mot Petras
skuldra. Hon ville känna sig fången hos Petra för
att undgå frestelsen. De gälla telefonsignalerna
skuro genom tystnaden. Det var som om någon för-
tvivlat ropat på de två orörliga kvinnorna där borta
i soffan. Nu kunde inte Angela längre slita sig lös
från Petra. Petra hade rätt.
Det ringde. Det var som om det bleka skymnings-
rummet skulle slitas i stycken av det skarpa skäl-
vande ljudet.
Men vaggad in i Petras armar hörde icke Angela
längre telefonens pockande röst och Petras heta
viskning:
— Svara inte!