Seglaren lik , , från stormarnas våld ocli från rasan
de vågor
Frälsad , på blomstrande kust livilar sin tröttade köl ;
Eldigt lian sträcker sin famn mot den leende nejden , och
skickar
Upp öfver skyn en blick , vattnad af fromhetens tår .
Så , i ditt moders - sköt , med Bträckta armar jag ilar ,
Blomstrande , hulda Natur ! ilar med offrande gråt .
Menskor ej gifvas för mig . Bland det nerflÖsa , djuriska
slägtet
Andas mitt hjerta eå tungt — himlen i gruset , o ve ! —
Aldrig förmås jag kan att flärdena smyckade apa
Tillbe ; för perlor « ch guld köpes jag aldrig till slaf .
Ditt var ju barnet , Natur ! I dina himmelska armar
Sög det ju gudalif , lärde ju oskuld och dygd .
Ofta till barnet , med iladdrande hår och klingande harpor ,
Kommo , i dausaude gång , mägtiga döttrar af Zeva ,
Sågo med bifall ned på den leende Jollraren , lekte
