han skjutsa sig till andra ändan af ön för att
på en annan led återvända till Stockholm. Han
ville för ingen del ännu en gång sammanträffa
med den der påhängsna figuren, hvilken han i
sitt hjerta önskade, dit pepparn växte.
Han hade dessutom brådtom hem. I veckan
skulle det blifva prestinstallation i trakten, och
då skulle han som ortens mest ansedda och
mest representativa man hafva middag för biskop
och andra notabiliteter, och dessförinnan fick
han ju lof att bereda sig på ett värdigt mot-
tagande.
Majoren deremot väntade lugnt till måndags-
morgonen. Han för sin del hade ingenting
emot att råka baronen igen. Herre Gud, det
var ju en bildad och human karl, en man ur
societeten med både förstånd och omdöme, ingen
inskränkt kälkborgare.
Saken var den, att majoren på senare tiden
aldeles lagt bort att genera sig. Och det gjorde
han nog rätt i, ty en så erfaren man, som han
var, hade han god reda på, hur tolerant och
öfverseende verlden är mot alla gentlemän, och
att han hörde till dessas nobla korporation, hade
hans vänner och bekanta nu så länge trumpetat
i honom, att han mer och mer började känna
sig öfvertygad om, att det var sant.