Musans emigration

Om Ingeborg Stuckenberg

Du kan nu i alla fall trösta dig med att jag hellre är där jag är
Sophus Claussen skrev år
1904, när äktenskapet var
upplöst och Ingeborg Stuck-
enberg förlorad, en av dansk
lyriks vackraste porträttdikter:

Til dine Øjnes Aandemusik
i Skumringstimen
(skymningstimmen) vi
lytted sørgmodig.
Din tavse (tysta) Mund stod
smertelig modig
i Drømmepagt med dit
Tungsinds Blik.
...

Som skulde et Sted (ställe)
paa den sorte (svarta) Jord
du vinde den Sandhed,
hvorefter vi spejde (spanade
efter),
og lykkelig frelse fra Livets
Fejde (kamp)
en Fabelblomst (fantasi-
blomma) og et gyldent Flor.
...

Da dine Haandtryk og Spor
forgik,
vi saa din Stolthed, som aldrig
har sveget (svikit).
Der bliver saa fortvivlende
lidt af saa meget
kun Aandemusik.

än hemma, och att det är bäst för mig och för dem jag håller av. Här
borta kan jag ut ur världen utan ståhej om den inte passar mig
längre. Hemma hade jag varit ett evigt memento mori att se och
höra. Ensam hade jag varit och känt mig, trots all er godhet och
kärlek ... Det var i alla fall hopplöst för mig att vänta mig någon
annan lott där hemma än den som exempelvis tanterna hade,
anspråkslös är jag inte. Jag vill hellre försöka vinna en högre
vinst.
Året är 1903, platsen Nya Zeeland, orden Ingeborg Stuckenbergs
(18661904) skrivna till systern Agnes Schwartz i Köpenhamn. En kort
lägesbeskrivning efter ett hastigt uppbrott. Den kvinnliga musan hade
inte bara lämnat man, barn, familj och konstnärsvänner. Hon hade
emigrerat.
Denna avslutning ett äktenskap var omöjlig att förutse när
Ingeborg Pamperin lämnade Vilhelm och Charlotte Kleins Tegneskole for
Kvinder och av familjen sändes till en ettårig hushållsskola för att
därefter, år 1887, tjugoett år gammal, vandra in i en ung, radikal och
fattig konstnärsmiljö som författaren Viggo Stuckenbergs hustru.
Hennes välbärgade grosshandlarfar hade skaffat en ståndsmässig bostad
i ett av de nyuppförda husen vid Köpenhamns sjöar, resten skulle
klaras med Stuckenbergs inkomst som lärare Slomanns skola.
Det stuckenbergska hemmet blev, med sin ständigt vacklande
ekonomi, en samlingsplats för unga radikala målare, författare och
kritiker. Ingeborg Stuckenberg blev dess kompromisslösa, kritiska och
praktiska centrum.
Hon var förstående som en syster, omsorgsfull som en mor. Hon
var vår kamrat som skrev noveller som vi, och läste högt för oss ur
En jägares dagbok (Turgenjev) som alltid låg uppslagen hennes
sybord. Hon var en ung kvinna som lekte med oss gjorde oss olyckliga
med en kylig min och lyckliga med ett förtroligt ord, en hand ens
arm eller ett av sina lysande leenden. Hon var väninnan som vi var du
med, och som man kunde tala med om allt hon var musan som man skrev
vers till för att kyssa hennes kind. Hon var marketenterskan i vår
lilla framstegsarmé hon var valkyrian som gick främst i kampen och
hon var prästinnan vid den heliga elden i våra själar.
Det vilar en löftesrik helhet över författaren och vännen,
Johannes Jørgensens, beskrivning av Ingeborg Stuckenbergs