poet och kvinna i 1700-talet
De tre männens död hade alla varit omvälvande upplevelser för
fru Nordenflycht och lett till många sorgekväden . Den fjärde
mannens uppdykande 1761 blev inte mindre omvälvande men
fick en utgång , som av allt att döma förkortade hennes eget liv .
Johan Fischerström , en ung man med agronomisk inriktning
men också avsevärd entusiasm för vitterhet , var en stor beund-
rare av fru Nordenflycht . Deras umgänge väckte hennes pas-
sion , men när hon fick klart för sig att hans beundran gällde
hennes diktning och inte hennes person , slocknade hennes
livsgnista . Hennes sista dikter hade fått sitt tema : » Till * * * * « ,
» Över en hyacint « , det oftast citerade poemet , och » Fragment
av en Heroid « med underrubriken » Hildur till Adil « , det sista
kända . Hyacintdikten slutar i resignation :
Men skall jag på en blomma klandra ,
Det veka väsen klaga an ,
Dess öde är att sig förandra ,
Hon måste vara som hon kan .
Hon är ett gräs , hon skall förfalna ,
Jag intet agg till henne bär .
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
Det måste vara som det är .
Andligen utmattad och kroppsligen bruten dog hon i juni 1763.
Dessförinnan hade ytterligare två män kommit in i hennes
liv , de unga grevarna Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustaf
Philip Creutz . Över dem kom hon inte att skriva några sorge-
kväden – de överlevde henne med decennier . Gyllenborg har
hon tillägnat » Ode över ett Gott Hjärta « :
Vem har det Hjärta jag vill måla ?
En sannings vän i dygden kär ,
Som i den krets hans gåvor stråla ,
Den Högsta Godhets avbild är .
xiii
