Varenda väldig bubbla, som kom flyende,
blev till ett hyende,
en kudde under vattengudar små.
Men Frida, som satt rosig, lugn och syende,
å toften (med en gullgul ådring på),
hon märkte ej gestalter, som sig tvaga
liksom najaderna i sjön vid Haga.
Jag såg en festlig tid i tanken blånande,
av Diktarn lånande
sitt leende vid hulda lutors språk.
Då säger Frida något så förvånande:
»Nog var den diktarn ändå ekivåk?»
Jag stilla log, jag ville ej beklaga,
jag endast sjöng om fjärilen på Haga.
Jag mig betvingade och sakta gnolade,
och böljan spolade
och gungade vår båt i sommarns vind.
Då kom en fjäril fladdrande, som solade
sig vit och skön tätt intill Fridas kind
i avsikt att förtjusa och betaga.
Han hälsade från fjärilen på Haga.
17. I Gustaf tredjes år.
