Ett land för sig och ett folk för sig, har detta Kanaan, som
Linné kallar det, nu på sista mansåldern danat sig en egen lit-
teratur. Albert Ulrik Bååth upptäcker, så gott som, sitt land
och sitt folk och besjunger båda i klingande vers. Ola Hans-
son går vidare och söker bak tingens yta den yttersta grunden
till den skånska människans andliga fysionomi. Axel Lunde-
gård och Victoria Benedictsson skildra, utan att filosofera,
skildra herrgårdsliv och allmogeseder med tidsriktningens
skarpa observation. Slutligen framstå såsom Lundalivets sånga-
re och tecknare två skarpt präglade fysionomier, skalderna
Axel Wallengren och Emil Kléen, varandra mycket lika och
mycket olika; båda döda i sin ungdom, mycket populära och
mycket opopulära; sorgfria diktarnaturer, fyllda av vemod
över de sju världsgåtornas olöslighet och av förtvivlan över
sedelagens stränghet, som icke tillåter ungt blod sjuda över.

Axel Wallengrens namn är kanske det oftast nämnda bland
den generation, som passerat trettio, men icke nått fyrtio år;
och kring hans person har redan bildat sig en sagokrets, och
hans förtidiga, tragiska slut är i färd att smyckas av legenden,
där han dog i främmande land, ensam, långt från syskon och
vänner. Hans lyra har många strängar och hans sinne många
lynnen. Än gäckar han, hånar det han, i motsats mot de lydi-
ge, icke anser eftersträvansvärt; än kan han icke akta vad han
föraktar, och förmår icke tro på det som hans lärare och om-
givning öppet betvivlat. Men ibland glömmer han sig, och
själv hänförd av sin sång, sjunger han vackert om det vackra
i livet: om hemmet och lilla syster, om nyvaknande kärlek och