an har bedt mig att skrifva några rader om
tillkomsten af mitt » förstlingsverk » , och det
äldsta stycke , som jag kan erinra mig , bar det dystra
namnet Bartolomeinatten . Det började så här :
M
Det var den hemska midnattstimma ,
konung Karl på tronen satt ,
liken syntes uti blodet simma ,
det var en gruflig natt .
Till min lycka har jag glömt fortsättningen .
Däremot minns jag in i de minsta enskildheter de
föreställningar och omgifningar , i hvilka jag lefde .
Efter rimmandet om Bartolomeinatten — det var ,
i förbigående sagdt , ett långt epos och jag lär då
ha varit ungefär nio eller tio år — följde ett mer
melankoliskt skede , under hvilket jag flitigt efter
bildade Lidner och Vitalis . Som jag icke hade några
