Karin Anderson
KARIN ANDERSSON (1875–1953) skrev under namnet Karin Anderson (med ett s) men föddes som Karin Elida Jönsdotter Andersson i Skåne. Barndomen blev svår. När Karin var sex år gammal tog fadern sitt liv – han hade, strängt taget utan egen förskyllan, hamnat i en olöslig ekonomisk knipa. Den hårt prövade modern hamnade så småningom på hospital där hon fjärran från livet tillbringade sina sista decennier. Karin och hennes syskon fick alltså klara sig själva från tidig ålder. För Karin Andersson blev livet ett till synes utdraget gatlopp mellan mer eller oftast mindre lyckade anställningar på lantegendomar, hotell och näringsinrättningar som piga, hushållerska, husmor, kokerska, mejerska. Hon blev sällan kvar länge på ett ställe; närmast rastlöst flyttade hon mellan anställningar i Skåne och Västergötland. Ett par platser kom ändå att bli avgörande. Under en kort period var hon sysselsatt som husmor på släktgården Sämsholm samtidigt som Ivar Arosenius och hans hustru bodde där. Hustrun var Karin Anderssons kusin, Eva, från den ekonomiskt mer lyckligt lottade släktgrenen Adler. Församlingsböckerna vet också att berätta att Karin Andersson var anställd vid det Adlerska mejeriet i Älvängen, och sannolikt bodde hon granne med Arosenius som just satt bo i ett litet rött hus alldeles intill. I vilket fall vet vi att kontakten med den unge, snart döde konstnären satt djupa spår i Karin Andersson, för det är här som poeten Karin Anderson tycks uppstå. På nyårsdagen 1909 dör Ivar Arosenius; senare samma år utkommer Karin Anderson med sin första diktsamling av två, En hushållerskas poesi, där ett halvt dussin dikter uttalat eller genom omskrivningar handlar om vänskapen med den då döde konstnären. Samlingens titel andas yrkesstolthet och försiktighet; anslaget är samtidigt både blygsamt och självsäkert. I ett bevarat brev skriver Karin Andersson att hon ”eftersträvar författarära”. Den skall, visar det sig snart, förvägras henne. Världen möter henne med tystnad. Efter en andra samling 1913 tystnar hon som publicerad författare, och i den mån hon är ihågkommen idag är det som lantlig pekoralist från tiden strax efter sekelskiftet. Omdömet är, som händer ibland när senkomna bedömare kastar blickar bakåt i tiden, orättvist. Anderssons författarskap är yvigt – men det saknar inte kvaliteter. Hyllningar till Strindberg och andra av samtidens giganter visar på ansatsen; och vem kan säga hur berättelsen om Karin Anderssons författarskap hade slutat om omgivningen mött henne mer välvilligt? Nu står hennes böcker som en påminnelse om det ögonblick då en hushållerska vågade språnget: ut i en annan och vackrare värld än den som ödet skänkt henne.
