Johan Börjesson (1790-1866)

JOHAN BÖRJESSON (1790–1866) kom 1808 till Uppsala för att studera till präst. Auroraförbundet hade just bildats och även Börjesson kom så småningom in i kretsen av unga romantiker; detta trots att han aldrig till fullo omfattade deras ideal. Han lämnade sitt första bidrag till Poetisk kalender 1815 och publicerade därefter ett flertal skaldestycken i kommande årgångar, bland dem ”Återseendet”. Barndomen och hemmets idyll är de motivsfärer till vilka Börjesson ständigt återkommer. Efter sin prästvigning 1816 gjorde han sig ett namn framför allt som andlig vältalare. År 1820 utgav han sin stora diktcykel Skapelsen, inspirerad av Milton och med reminiscenser av Atterbom. Men den möttes av hård kritik, även i vänkretsen, och Börjesson slog därefter diktandet ur hågen och lade sin skaparkraft på sina predikningar, för vilka han vann allt större berömmelse. Dock drabbades han av tungsinthet och missmod. Efter en olyckshändelse förlorade han en tid talförmågan och började då skriva dramatik. Under denna tid författade han tragedin Erik den XIV som fick sitt uruppförande på Kungliga teatern 1846. Pjäsen har kallats det första moderna historiedramat i Sverige och rönte stor uppskattning, bland annat av Erik Gustaf Geijer. Börjessons vidare diktning mötte varierande framgång. Mest populär blev den lilla boken Blommor och tårar på en dotters graf (1854) som han skrev efter dottern Amandas bortgång. De sista månaderna av sitt liv vistades han ånyo bland vännerna i Uppsala, men var då märkt av sorger och motgångar. Den sista dikten blev ”Afsked till publiken och kritiken” där han kallar sig själv ”den gråa strimma blott, som grydde – och på den nya morgonrodnad tydde”.