Lorenzo Hammarsköld (1785-1827)

LARS (LORENZO) HAMMARSKÖLD (1785–1827) hörde, under sina studier vid Uppsala universitet, till filosofen Benjamin Höijers trognaste lärjungar. Genom Höijer kom han att ta starka intryck av den nyklassiska estetiska teorin med förebilder i Kant, Goethe, bröderna Schlegel, Schelling och, framför allt, Lessing. Hammarsköld anslöt sig helhjärtat till den tyska idealismens uppfattning att konstens uppgift är att vara en fulländad form för idéer. Poesin skulle, menade Hammarsköld, förena klarhet och filosofiskt djup. I prosan ville han se en förening av enkelhet och lugn. I de nyromantiska tidskrifterna Polyfem, Phosphoros och Lyceum fann Hammarsköld forum för sitt skrivande. Hans tidiga kritiska arbeten led av ett oslipat och obehärskat skrivsätt, karakteriserat av en mästrande, docerande ton. Med utgivningen av Svensk Literatur-Tidning (1813-1824) kom Hammarsköld, som tros ha skrivit närmare hälften av artiklarna, att bli landets ledande kritiker. En olycklig återverkan fick hans kritik av Tegnérs dikt ”Nore” (1814) då den snarstuckne Tegnér strax hämnades med nidvisan ”Lorenzo Hammarspik”, vilken för lång tid framåt kom att färga och förmörka bilden av Hammarsköld. De senare kritiska arbetena präglas bitvis ännu av en viss kantighet, men där Hammarsköld skriver med genklang från sina tyska förebilder når han höjdpunkter som kritiker. Han gjorde även stora insatser som utgivare av Stiernhielms verk (1818) och, framför allt, Stagnelius samlade arbeten (1824–26).