Gunnar D Hansson (f. 1945)

I vår tid, då häftade och oskurna böcker nästan försvunnit från den svenska bokmarknaden envisas en poet med att hålla fast vid utförandet: GUNNAR D HANSSON (f. 1945). Denna hyllning till hantverket är lätt att se som en uppmaning till läsaren att närma sig de ofta omfångsrika samlingarna försedd med inte bara en bra sprättkniv utan också med gott om tid och lust att tränga in i böckernas världar.

Hansson debuterade 1979 med Övergångar, uppskov. Under första hälften av 1980-talet publicerade han ytterligare tre diktsamlingar, som sedda i retrospektiv innehåller många förebud om den mycket personliga motivsfär som Hansson utvecklade från och med genombrottet med den lekfulla ”makrillboken” Olunn (1989).

I de tidiga samlingarna antyds hans djupa kunskaper i litteratur- och regionhistoriska ämnen exempelvis genom namn som Thomas Thorild och Henric Schartau, vilka förekommer i De dödas traditioner (1980). Att båda författarna är förknippade med västkusten är viktigt för den Smögenfödde Hansson. Men ännu rör han sig huvudsakligen på de allmänna begreppens nivå: ”Med hänsyn / till fenomenens komplexitet / beträffande den grupp livsprocesser / som kallas beteende:” inleds dikten ”Utan ansträngning, opolitiskt”. Fortsättningen visar å andra sidan vart han skulle komma att söka sig: ”rösterna ändrar sig efter vindriktningen, växer ibland på så sätt oförklarligt i styrka, / men avtar oftast normalt med avstånden. Med vilken lätthet / flyger inte de fröätande fåglarna / över de utsvultna ormarna.”

Här anas det outsläckliga intresset för den omgivande verkligheten, inklusive dess förflutna och möjliga framtid, här syns fascinationen inför allt möjligt naturvetenskapligt stoff och den märkliga förmågan att få detta att peka utöver sig självt utan att pressa det på symboliska innebörder och utan att höja författarrösten.

Hanssons avhandling om Lars Ahlin, Nådens oordning, utkom i luckan mellan det poetiska författarskapets två faser. Från makrillen, det första föremålet för Hanssons bohuslänska studier, vände han sig till lunnefågeln och därefter till idegranen, detta i Lunnebok (1991) respektive Idegransöarna (1994). En rad ur boken om fågeln som obehindrat rör sig över, på och under vattnet går att läsa som ett författarens memento: ”det går inte att veta tillräckligt”. Underförstått: men det är värt att försöka.

Utforskningen har fortsatt och blivit allt mer omfattande. Gunnar D Hanssons diktsamlingar är inte längre så utpräglat monografiska utan verkar vilja rymma hela tillvaron; ingen infallsvinkel är för kuriös, inget namn ur historien ska glömmas bort, ingen aspekt av tillvaron saknar intresse.

Det externa material (faktauppgifter, citat och parafraser) som utgör byggstenar läggs ofta in i dikterna utan annan källangivelse än en lista i slutet av boken. Avsikten är alltså inte att visa upp lärdom, utan att göra texten polyfon. Hansson arbetar också som mer ordinär essäist och artikelförfattare, främst i den monumentala Ärans hospital (1999) som har undertiteln ”valfrändskaper, tolkningar, essäer, småstycken, anmälningar”. Från ungerska har Hansson med sin hustru Ildikó Márky översatt en rad romaner av Péter Esterházy, från isländska den anonyma Solsången (1983) och från fornengelska de krigiska och elegiska dikterna i Slaget vid Maldon (1991).

I sällsynt hög grad blir allt Gunnar D Hansson tar sig för eller ombeds göra en del av det stora bygge hans författarskap utgör: prången är många, planlösningen vindlande men huset stabilt. Och nya rum och våningsplan tillkommer ständigt – 2018 års diktsamling Tapeshavet uppfattas av många som höjdpunkten (hittills) i hans lyriska verk.