Magnus och jag gingo nedför trapporna. Ute
blåste den ljumma luften emot oss. Vi blevo
stående och sågo över Strömmen. Orkestern
därborta på terrassen spelade en tango. Nu bör-
jade Jakobs kyrkklocka slå, och dess klang
bröt igenom musiken och föll som droppar av
tung metall ned i vattnet. I allén strax bredvid
oss gingo par om par viskande, tätt tryckta
intill varandra. En hund nosade ivrigt mot
gathörnet.
Magnus såg på mig med bleka, sorgsna ögon.
— Vi komma aldrig loss, sade han.
Jag frågade icke, vad han menade. Jag visste
det ju. Här i sommarkvällen, där allt tycktes
fladdra och flyta, där musik och klockklang
och ömma viskningar och glittrande vågor
stego och sjönko omkring oss, tycktes mig
orden som refrängen i någon gammal folkvisa
eller tagna ur en av min barndoms sagor.
Nej, vi skulle aldrig komma loss. Hon log
däruppe, häxan i det lilla kabinettet. Samma
kedjor snärjde oss och henne. Nej, vi skulle
bara icke inbilla oss vara fria.