Robert von Kræmer (1825-1903)

ROBERT VON KRÆMER (1825-1903) var friherre, jurist, officer och en av sin tids mest radikala och självständiga riksdagsmän. Han pläderade bland annat för ett utvidgande av judars och kvinnors rättigheter samt försvarade tryck- och åsiktsfriheten. Kræmer utgav även flera skönlitterära och språkvetenskapliga verk. Debuten kom 1850 med skaldestycket Nordens natur. Mest omtalad blev hans reseberättelse Diamanter i stenkol (1857), där han, genom att skildra Englands och Skottlands fabriker och kommunikationer på orimmade jamber, sökte visa att skönhet finns även inom industrin och kan skildras på vardagligt språk. Tyngdpunkten i Kræmers skrivande kom att ligga inom språkvetenskapen. Han menade att talspråket var människans levande, naturliga språk och att detta därför borde få styra normen för skriftspråket; en radikal åsikt för vilken han stötte på patrull. Hans viktigaste språkforskning kretsade kring metriken och dess beroende av musikens rytmik. Kræmers insatser inom detta område beröms av Carl Snoilsky i hyllningsdikten ”Stenhammar”.