Nils Linder (1835-1904)

NILS (eg Nicolaus) LINDER (1835–1904) hade en framträdande roll i sin samtids kulturliv och –debatt. Som språkman gick han i ett par artiklar, publicerade vid 1860–talets slut, till angrepp mot Svenska Akademien som, menade han, hade försummat sitt viktigaste uppdrag – att ge ut en ordbok över svenska språket. Linder ansåg att Akademien borde upplösas och ersättas med en ordboksredaktion. Han var vid tiden känd som en reformernas man, stod nära Viktor Rydberg, verkade i liberal anda och tog bland annat parti för Strindberg under Giftas-processen. Under slutet av 1800-talet kom han dock att närma sig en mer konservativ hållning, och kom också att stå Svenska Akademien närmare genom sin frändskap med Carl David af Wirsén och Gustaf Retzius. Linder hade i broschyren Svenska språket i modern diktkonst (1902) riktat hård kritik mot främst Verner von Heidenstam, men också Ellen Key och Oscar Levertin. Avsikten var att hindra den nya generationen skriftställare – vars ledare Heidenstam var – att ta plats i Svenska Akademien, där Wirsén orubbligt höll dörren stängd. I synen på språket stod också Linder långt ifrån nittiotalisternas litteratur. Han höll fram ett äldre, lagbundet skriftspråk, en högsvenska, som det ideal den bildade skribenten borde eftersträva; de strikta reglerna för detta språk hade han slagit fast i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift (1882). På Heidenstams sida i striden slöt bland andra den blott nittonårige Fredrik Böök upp med motbroschyren Skald och skolmästare (1902). Sin största insats gjorde Nils Linder som initiativtagare till den första svenska uppslagsboken – Nordisk familjebok – som han under åren 1875 till 1881 redigerade. Möjligen bidrog också hans kritik till att Svenska Akademiens ordboksarbete tog fart genom inrättande av en särskild ordboksredaktion. Efter Linders bortgång inköpte också Svenska Akademien hans egen samling av språkprov.