Gustaf Henrik Mellin (1803-1876)

GUSTAF HENRIK MELLIN (1803–1876) föddes i Uleåborg i Österbotten, men familjen tvingades lämna hemmet hösten 1808 då ryssarna intog trakten och fadern fruktade repressalier för sin patriotiska hållning. Man fann så småningom ett nytt hem i Tun utanför Lidköping. Efter föräldrarnas tidiga bortgång omhändertogs Mellin av moderns släkting Frans Michael Franzén, i vars församling (Klara) han också kom att verka som adjunkt och komminister i mer än tjugo år. Mellin gjorde sig också tidigt bemärkt som författare. Hans skaldestycke ”Erik XIV och hans son”, publicerat 1828, prisbelönades av Svenska Akademien. Stor framgång nådde han också med den historiska långnovellen Blomman på Kinnekulle (1829), om svensk adel under 1500– och 1600–talet. Mellin skrev också två fortsättningar på berättelsen – Anna Reibnitz (1831) och Gustaf Brahe (1832) – samt flera noveller med samma motivkrets. Han var även mångårig redaktör för den litterära kalendern Vinterblommor och aktiv i den krets som samlades kring halvveckotidningen Freja, i vilken den liberalt sinnade Mellin publicerade en rad berättelser vars udd var riktad mot kung och regering. Sitt politiska skriftställeri gav han utpräglad form i pamfletten Sweriges sista strid (1840) i vilken Sverige, i en ryskfientlig framtidsskildring, är ockuperat av Ryssland och befrias av en motståndsrörelse ledd av Mellins vän August Blanche. Erfarenheterna från finska kriget hade också legat till grund för novellen ”Pavo Nissinen” (i Vinterblommor, 1838), vilken inspirerade Johan Ludvig Runeberg vid skrivandet av Fänrik Ståls sägner. Sammantaget kom Mellin, vid sidan av sitt prästämbete, att skriva hundratalet historiska noveller, samt även flera historiska och biografiska verk, bland vilka kan nämnas Krigen och statshvälfningarna i våra dagar (1848–1849) och Skildringar af den skandinaviska nordens folklif och natur (4 band, 1855–76). Ett flertal av hans predikningar återfinns i Den christlige predikaren (3 band, 1838–41).