Arvid Mörne
ARVID MÖRNE (1876–1946) föddes i det finskspråkiga Kuopio, där fadern var tullförvaltare. På grund av faderns tjänst flyttade familjen ett par gånger under Mörnes barndom och uppväxt, först till den delvis svenskspråkiga kuststaden Nystad norr om Åbo, vilket fick stor betydelse för den blivande poeten.
Debutdiktsamlingen Rytm och rim (1899) inleds av en programdikt, ”Två toner”, i senare upplagor med tillägget ”Till en finsk diktare”, där Mörne låter den finska diktaren ha sin skog och sitt inland, medan han för egen del inmutar kusten och skärgården. Nya sånger (1901) utvecklar temat, delvis med vikingainslag.
Som ung student i Helsingfors hade Mörne tillsammans med några kamrater inlett folkbildningsarbete på den nyländska landsbygden, där klasskillnaderna inom den svenskspråkiga befolkningen var stora. Hans känsla för sociala orättvisor – ”Jag erfor det onda i tiden som ett personligt lidande” – gjorde honom till socialist, något som avsätter slagkraftig politisk poesi i den tredje diktsamlingen Ny tid (1903). Som otålig aktivist engagerade han sig starkt mot det ryska förtrycket, som hade hårdnat med februarimanifestet 1899.
Folkbildningsarbetet ledde till rektoratet på Finns folkhögskola, där han dock blev alltför obekväm för de i bygden tongivande, som krävde hans avgång. Diktsamlingen Döda år (1910) speglar aktivistens besvikelse. Med Skärgårdens vår (1913) blir han havsbandets poet på allvar; grubbel och trötthet präglar Sommarnatten (1916). Romanen Den svenska jorden (1915) bygger på hans erfarenheter från folkhögskoletiden med klassklyftorna i den bygd där han hade verkat.
1918 blir för Mörne som för så många andra ett omvälvande år. Många av dikterna i Offer och segrar (1918) och Höstlig dikt (1919) speglar besvikelse och vanmakt inför inbördeskrigets brutalitet och avsky mot blodsdåden på den röda sidan. I ett brev drygt ett decennium senare talar han om sin tidigare ”sociala radikalism, som för resten aldrig kan slå om i konservatism”; han blev följdriktigt en stark motståndare till de totalitära strömningarna i tiden. Romanen Ett liv (1925) gestaltar, utan att vara strängt självbiografisk, en vånda som han delar med sin huvudperson.
Den besvikelse som inbördeskriget hade resulterat i blev en grund för den ensamhet och den inåtvända diktning som den forne aktivisten Mörne skapar från 1920-talet till sin död – det är i den rad av diktsamlingar som då tillkommer som han når högst som författare. Modernismen gick honom inte förbi och inflytanden därifrån präglar enstaka dikter framför allt i 1920-talets diktsamlingar Vandringen och vägen (1924), Mörkret och lågan (1926) och Morgonstjärnan (1928).
Diktsamlingarna under 1930- och 40-talen – Den förborgade källan (1930), Det ringer kväll (1931), Under Vintergatan (1934), Hjärtat och Svärdet (1935), Atlantisk bränning (1937), Över havet brann Mars (1939), Sånger i världsskymning (1941), Sfinxen och Pyramiden (1944), Solbärgning (1946) – ger redan i titlarna en antydan om stämningsläge, samtidsspegling och evighetsperspektiv. Det poetiska sceneriet är ofta hämtat från det hav och den kustbygd han redan i sin första diktsamling hade inmutat.
I Mörnes skönlitterära författarskap i övrigt bör framför allt uppmärksammas den kärva romanen Kristina Bjur (1922), som utspelar sig under tidigt 1700-tal, och novellsamlingen Någon går förbi på vägen (1928). Han skrev även dramatik och som litteraturforskare publicerade han bl.a. två böcker om Josef Julius Wecksell. 1913 blev han docent i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet. Till hans forskningsområden hörde presshistoria och det sena 1800-talets svenskspråkiga litteratur (Lyriker och berättare, 1939). Han skrev även den svenskspråkiga kulturens förkämpe Axel Olof Freudenthals biografi (1936).
