Patriarken Eudoxos och den medtäflare om romerska biskops-
stolen, hvilken genom Petros’ död kommit i besittning af den-
samma, voro begge eniga om att förklara honom för ett helgon.
Föremål för de fromme troendes dyrkan och förespråkare för
deras böner är han antecknad i helgonens skara under namnet
den helige Petros af Athen.
Eufemios blef hans efterträdare på Athens biskopsstol och bör
med heder nämnas såsom en af de kyrkans fäder, hvilka på de
stora kyrkomötena ifrigast och verksammast bidragit att utveckla
de heliga dogmer, hvilka ännu gälla som de enda rena, och
förutan tron på hvilka ingen menniska lärer kunna blifva salig.
Eufemios måste upplefva den tid, då homoiusion till följe af
ett kejserligt reskript blef neddraget till anseendet af en kät-
tersk och gudlös lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion,
men räddade sig sjelf genom att öfvergå till homousion, hvar-
efter – detta må äfven nämnas – han förenade sig i sina
nya trosbröders ansträngningar att med eld och svärd utrota
anhängarne af hans förra villfarelse.
Krysanteus olycklige son befann sig ibland offren för Eufe-
mios fromma nit. Den stackars Clemens var vansinnig, och
homoiusion hade för honom blifvit en fix idé. Han kunde icke
omvändas; han måste således dö.
Theodoros hade från Italien begifvit sig till Afrika. Genom
att aflägga prestdrägten och antaga ett annat namn lyckades han
undgå förföljelse, men gjorde sig fullt värd att falla offer för
anhängarne af „kyrkans och bekännelsens enhet“, ty han lefde
och verkade med välsignelse i Kristi anda allt intill sin ålderdom
och blef en af länkarne i den kedja utaf protestanter, hvilken
genomgår tiden före den händelsen, som kallas reformationen –
förpostfäktningen till den stundande stora striden emellan Kristi
Församling och Prestkyrkan.
Några få år efter Krysanteus död rullade folkvandringens vå-
gor redan öfver romerska riket, och barbarernas härar stodo
utanför Athens och Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt
föll öfver verlden. En ny dag har kommit. Antiken och Kri-
stendomen genomtränga hvarandra. Deras sanningar förmälas
till ett harmoniskt helt, och den sak, för hvilken den siste Athe-
naren stred förtviflans strid – den politiska religiösa och veten-
skapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre för-
tvifladt utan med segervisshet.