Haquin Spegel (1645-1714)

HAQUIN SPEGEL (1645–1714) var sin tids ojämförligt störste psalmdiktare. Tidigt föräldralös hade han tagits omhand av en fattig komminister i Elmeboda, satts i katedralskola i Lund för att prästvigas 1671, varefter han blev hovpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora. Han blev sedermera överhovpredikant och biktfader för Karl XI, vars absoluta förtroende han åtnjöt. Förutom de femtioåtta psalmerna av hans hand, i 1695 års psalmbok, är Spegel mest känd för sitt väldiga religiöst-didaktiska universalepos Guds Werk och Hwila (1685), en diskurs över skapelseberättelsen, omfattande elvatusen verser indelade i sju delar, motsvarande skapelsens sju dagar. Verket tar form av en encyklopedi ägnad att lära människan se världen, med allt vad den innehåller, som en uppenbarelse av Guds allmakt och nåd. Spegel beskriver allt ifrån grässtrån till solsystemet i förundran över naturens rikedom som varande Guds medel för undervisning och upplyftande av människan. Som naturbeskrivare blir Spegel här närmast en föregångare till Linné i sina detaljerade skildringar av flora och fauna. Det stora verket fick också sin fortsättning i Thet öpna Paradis, Thet tilslutna Paradis och Thet återvundna Paradis, skrivna efter förebild av John Milton. Spegel var även en av samtidens främsta talare och predikanter; här kan nämnas det vid krigsutbrottet 1675 utgivna talet Ett affbrutitt Olive-lööff, eller fåå och eenfaldige betrachtelser om then hugneliga friden, huru han är förlorad och kan igen upsökias. Han skrev även Then swenska kyrkiohistorien (2 band, 1707–08) samt, som en följd av sitt stora intresse för språkets renhet, den omfattande ordboken Glossarium sveogothicum eller Swensk ordabook (1712) vilken var ett framsteg i den svenska lexikografien. Tre år före sin död utnämndes Haquin Spegel till ärkebiskop.