Georg Stiernhielm (1598-1672)

GEORG STIERNHIELM (1598–1672) har, genom sin ambition att skapa stor, svensk dikt skriven på det svenska språket, kommit att kallas ”den svenska skaldekonstens fader”. I stormaktens Sverige, där han själv innehade flera höga ämbeten, ljöd mångtaliga språk och Stiernhielms diktning syftade till att skapa vitterhet på svenska, i akt och mening att i patriotisk anda lyfta fram svenskan som i högsta grad aktningsvärd och glorrik. Som tillhörig en gammal bergsmannasläkt kom Stiernhielm därvid, skriver E.G. Geijer i ”Äreminne öfver Georg Stjernhjelm”, att ”med medfödd bergsmanna-skicklighet liksom genom en egen smältning” driva ”ut Svenskans rena, klingande metall ur de rostade ämnen, hvaraf denna kärna omhöljdes”. Storverket Hercules (1658), där Fru Dygd och Fru Lusta tävlar om hjältens gunst, är på samma gång en sedelärande dikt och ett för samtiden djärvt språkexperiment. Dikten, som i första hand vänder sig till adliga ynglingar, erbjöd därtill Stiernhielm möjlighet att inskärpa vikten av det andliga arbete som, i följd av den fria vilja Gud har givit människan, krävs av den som vill uppnå salighet och vinna ett ärorikt minne. År 1668 samlade Stiernhielm sina dikter i verket Musæ Suethizantes, vilket han, väl medveten om den roll han själv spelade i samtidens litteratur, försåg med undertiteln ”thet är sång-gudinnor, nu först lärande dichta och spela på swenska”.