Ockulta Dagboken

August Strindbergs Ockulta Dagboken

Per Stam

August Strindberg förde dagbok från februari 1896, när han flyttat in på hotell Orfila i Paris, fram till sommaren 1908 och den definitiva skilsmässan från Harriet Bosse. Strindbergs dagbok från denna period, vilken han kom att kalla Ockulta Dagboken, utgavs i maj 2012 i August Strindbergs Samlade Verk, för första gången som etablerad typograferad text och som faksimil i färg av handskriften, i två band i folioformat, med utgivarnas kommentarer i ett tredje band. De tre delarna publicerades samtidigt elektroniskt i Litteraturbanken.se.

Dagboken består av 282 lösa folioblad (Lessebo Bikupa) som Strindberg med enstaka oregelbundenheter har paginerat 1–302, samt av yttre och inre konvolut, ett pergamentomslag (endast framsidan är bevarad), samt ett titelblad. (Se beskrivningen i slutet av band 59:1 samt i inledningen i band 60.)

Ockulta Dagbokens konvolut

Det röda yttre konvolutet till Dagboken (från SV 59:2).

Dagboksskrivandet

När Strindberg började föra dagboken var han 47 år gammal och en framgångsrik men också omstridd författare. Bakom sig hade han Röda rummet (1879), Giftas (1884, 1886), Fadren och Fröken Julie (1887/1888); han hade också skrivit en självbiografisk romansvit, Tjänstekvinnans son (1886), samt utgivit både Hemsöborna (1887) och I havsbandet (1890).

I dagboken beskriver Strindberg sitt liv i Paris, Lund och Stockholm, men också i skärgården, Österrike och Belgien. Vidare skildras äktenskapet med Harriet Bosse och starten av Intima Teatern. Under tiden tillkommer en lång rad litterära verk, från romanerna Inferno och Legender över dramerna Till Damaskus, Ett drömspel och Dödsdansen till nyckelromanen Svarta Fanor och genomskådandet av den etablerade vetenskapen i ”hans livs syntes”, En blå bok, som påbörjas under denna tid. Men dagboken är inte i första hand en redovisning av yttre händelser, utan ger i stället unika inblickar i Strindbergs föreställningsvärld med drömmar, spekulationer och fantasier.

Ockulta Dagboken springer ur Strindbergs Infernokris och utgör ett unikt vittnesbörd om hans intellektuella omorientering under mitten av 1890-talet. Anteckningarna växte fram i ett försök att hantera en existentiell kris och utvecklades till en tolkning av vardagsverkligheten i moraliskt religiösa kategorier.

Strindberg beskrev inledningsvis sina anteckningar som en dagbok över ”egendomliga sammanträffanden och oförklarliga händelser” och som en dagbok över drömmar (brev till Torsten Hedlund 7/7 och 30/6–1/7 1896). Dagboksföraren Strindberg tycks vara indragen i ett kosmiskt drama där allt han iakttar, erfar och upplever kan vittna om dolda sammanhang och kan härbärgera meddelanden till just honom.

”Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det Synliga. (Talmud.)” har Strindberg antecknat på dagbokens titelblad. Allt ingår i ett sammanhang. Genom att observera de mönster som kan iakttas i vår värld blottläggs också den transcendenta världen. Strindberg antecknar om naturkatastrofer över hela jorden, astronomiska iakttagelser om Orions bälte och om novor, tecknar av moln sedda från sitt fönster på Karlavägen 40, hittar spelkort, noterar bokstavskombinationer bildade av kvistar med mera, siffror och tal i olika sammanhang, på lappar och skyltar, cyklar och bussar. Dessa tecken måste noteras och tydas. ”Vad betyder det?” frågar han sig i dagboken. För att få hjälp med tydningen konsulteras bibeln, som han slår i på måfå, spådomsböcker och en del ockultistisk litteratur. Det är som tolkningshjälp Emanuel Swedenborgs skrifter blir aktuella från hösten 1896. Men det är Strindberg själv som står för tolkningsförsöken.

Under åren närmast före starten av dagboksskrivandet hade Strindberg skrivit några naturvetenskapliga eller naturfilosofiska verk, Antibarbarus, Sylva Sylvarum och Jardin des Plantes, där han försökte att dels kritisera den förhärskande naturvetenskapen, dels ge sin egen syn på hur världen var inrättad. I sina studier i skapelsens mysterier, studier som inledningsvis var materialistiskt och ateistiskt inriktade, kom han till slutsatsen – eller insikten – att det bakom skapelsen fanns en skapare. Vändningen inträffade under 1895–1896. Under sina studier antecknade han likheter, analogier, korrespondenser i naturen. Anteckningarna i dagboken följer inledningsvis detta mönster. Men i dagboken finns alltså en central punkt – August Strindberg och hans öde i skapelsen. (Stam 2009, Stam 2012.)

I senare delen av dagboken skildras äktenskapet med Harriet Bosse, från förälskelse, över äktenskap 1901, barn, skilsmässa och fortsatt samliv, fram till den definitiva skilsmässan våren–sommaren 1908, när Harriet gifte om sig med skådespelaren Gunnar Wingård. Strindberg slutade då att anteckna i dagboken och flyttade från Karlavägen 40 till Drottninggatan 85 (”Blå tornet”). Han var nu 59 år gammal.

Strindbergs idéer om dagbokens offentliggörande

Strindberg använde länge endast den korta beteckningen ”Dagbok”, både i själva manuskriptet och i brev, liksom i de självbiografiska romanerna Inferno och Legender, vilka delvis använder dagboken som källa. I romanerna omtalas berättarens ”journal”, det vill säga hans dagbok, vilken också läsaren inviteras att studera: ”Den läsare som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok [– – –] varav detta endast är ett utvidgat, och ordnat utdrag” (SV 37, s. 317). Även om detta främst är ett retoriskt grepp fungerar det som en inbjudan.

Bestämningen ”ockulta” är inte belagd förrän några år in på 1900-talet, då ibland med liten begynnelsebokstav (1904, 1907). Först i samband med försäljningen av dagboken till Bonniers (1907–1908) började beteckningen ”Ockulta Dagboken” med versaler på båda orden att sätta sig. Sannolikt var det då som Strindberg ändrade ordet ”Dagbok” på det röda yttre konvolutet till ”Ockulta Dagboken”. När dagboken av dess författare behandlas som en vara, ett verk, finns också skäl att ge den en benämning; beteckningen blir en titel: Ockulta Dagboken.

Strindberg tycks länge ha fört dagboken utan tanke på publicering. Han tillmätte den mycket stort värde och han övervägde att publicera den – men endast postumt. Angående förvaltande och eventuell publicering gav han flera olika besked under åren. Man kan skönja två skilda förhållningssätt i hans anvisningar: en vilja att offentliggöra dagboken eller tvärtemot att dölja dess innehåll.

Strindberg ville att dagboken skulle göras tillgänglig i ett sammanhang där den kom till sin rätt – hos rätt person som kunde förstå, hos familjen, kanske i Swedenborgsförsamlingen, eller rentav som ett komplement till hans självbiografiska skrifter. Samtidigt var han orolig att det intima materialet i dagboken skulle uppröra och missförstås, att läsarna inte skulle förstå dagbokens ockult andliga innebörd.

Strindbergs uttalade sig i skrift om dagboken vid flera tillfällen:

Nedtill på titelbladet återfinns en sedermera i två omgångar struken instruktion om dagbokens postuma förfoganderätt: ”Efter min död tillfaller denna dagbok Torsten Hedlund eller Docenten Axel Herrlin i Lund eller båda! De enda som förstå den.” Teosofen Torsten Hedlund skänkte Strindberg uppmuntran och ekonomiskt stöd och var en viktig diskussionspartner per brev 1894–1896. Under sommaren 1896 skrev Strindberg en serie om åtta brev med sammanhållen paginering till Hedlund (6–22/7). Flera av dagbokens ibland mycket kortfattade anteckningar från denna tid utvecklas av Strindberg i dessa så kallade manuskriptbrev – och ännu senare i romanen Inferno. Den tidvis intensiva korrespondensen avbröts av Strindberg i november 1896. Han uppfattade det som att Hedlund ville styra över och sätta sig till doms över honom; ”tumma icke herrsklystet på mitt öde” (23/11). Strykningen av Hedlund som dagboksförvaltare bör ha gjorts strax därefter. Strindberg och filosofen Axel Herrlin umgicks i Lund i slutet av 1890-talet. Båda var intresserade av andliga frågor och ockultism. Herrlins namn ströks troligen 1899 när Strindberg lämnade Lund för att åter bosätta sig i Stockholm.

På pergamentomslagets framsida följs ordet ”Dagbok” av det senare strukna: ”som efter min död deponeras hos Docenten Axel Herrlin i Lund för att sedan tillfalla mina barn.” Det finns en svårläst datering, ”Lund 19 Juni 1899”, som sannolikt daterar strykningen av Herrlins namn: detta var dagen innan Strindberg flyttade till Stockholm.

I ett meddelande till brodern Axel Strindberg i den äktenskapliga krisen 1901, då Strindberg tycks ha övervägt självmord, nedskrev han sina sista önskningar; angående dagboken heter det: ”Äfven skänker jag honom denna Dagbok som alltid bör stanna i familjen” (16/9).

Men endast några år senare placerade Strindberg dagboken, vid sidan av sina brev, i en tänkt utgåva med sina självbiografiska skrifter, att utges efter hans bortgång. De självbiografiska dokumenten skulle komplettera hans levnadshistoria. (Förteckningen finns i Kungliga biblioteket, SgNM 1:1,20.).


Tjensteqvinnans Son.
(att utges efter min död under
denna titel i ett band.)

Tjensteqvinnans Son.
I Jäsningstiden.
I Röda Rummet
Fjerde Delen af Tjensteqvinnans Son (i manuskript hos Bonnier)
Le Plaidoyer d’un Fou [– – –]
Brefsamlingen ”Han och Hon” (hos Alb. Bonnier)
Karantänmästarns Andra Berättelse [– – –]

Inferno.
Legender.
Ensam.

Brefsamling.

Ockulta Dagboken.

En lista med samma innehåll skickade Strindberg till sin tyske översättare Emil Schering 1904 med uppmaningen: ”Om jag dör snart, vill Ni samla i ett band och under Titeln: Tjensteqvinnans Son dessa Arbeten utgifva. [– – –] Det är mitt enda monument jag begär: ett svart träkors och min historia!” (13/6). I ett brev till K.O. Bonnier vid samma tid med samma idé för en bok, att utge när förläggaren önskade, strök han dock de två sista posterna (1/7).

I samband med att Strindberg behövde pengar för att betala den första hyran för Intima Teatern satte han i oktober 1907 dagboken i pant (medan han fortfarande förde den) för ett lån på 2000 kronor från Bonniers förlag (brev till K.O. Bonnier 21/10):

Då Du ändock har samlat mina prosasaker och särskildt Biographica, så hembjuder jag nödd och tvungen mitt största oeuvre posthume. Min ”ockulta Dagbok” pågående sedan hotel Orfila i Paris 1896, alltså på 11e året. Den utgör 548 oktavsidor (274 stor folio).
      Men det är en affaire de confidence och confiance, med förtroende och i förtroende. Du får ha det förtroendet till mig att jag får behålla Dagboken i min vård, emedan den pågår ännu och vexer ut, under det en förskrifning bifogas densamma såsom varande din tillhörighet.
      Hvad utgifningen beträffar, ja, det är ju efter döden, och allt det underbara jag upplefvat står der, intima saker, men med namnen ofta med Grekiska bokstäfver …
      Det blir ett bekymmer efteråt …

I brevet framhåller Strindberg tydligt att det är fråga om ekonomisk hjälp i en nödsituation, ”eljes får jag exekution på boet”: ”Det är således om hjelp jag begär, och icke så mycket affär!” Strindberg fick det önskade lånet på 2000 kr. Men han hade samtidigt rätt att återlösa dagboken för samma summa, vilket han också gjorde så snart han kunde, i januari–februari 1908. Pengarna kvittades mot andra verk av hans hand. Han behöll under hela panttiden dagboken i sitt hem på Karlavägen. ”Du får naturligtvis se Dagboken hos mig”, skrev han i brevet till Bonnier. Panten till Bonniers har genererat några noteringar på dagbokens röda yttre konvolut: ”Denna Dagbok tillhör genom köpekontrakt av den 22ª Oktober 1907 Förlaget Albert Bonnier; dock med rättighet för mig att igenlösa den för 2000 Kronor.” Detta ströks när dagboken återlöstes och Strindberg noterade i stället: ”Upphävt genom inneliggande brev från Bonnier 1ª Febr. 1908.”

En instruktion på det yttre konvolutets framsida, daterad mars 1908, komplicerar bilden:

Denna Dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! som måste uppfyllas!
Den må stanna hos den arvinge som är värdigast bevara den! och aldrig utlånas!
Kanske deponeras i Swedenborgs-Församlingen! (Nya Kyrkan.)
                                                                                Den 7ᵉ Mars 1908.
                                                                                 August Strindberg.

Strindberg nämner alltså Swedenborgsförsamlingen i Stockholm som en möjlig förvaltare av dagboken. Det tycks som om Strindberg, samtidigt som han ger bestämda instruktioner om att dagboken inte skall offentliggöras, lekte med tanken att den kunde användas som religiös bekännelseskrift, för läsare med rätt kunskaper.

Sommaren 1908 slutade Strindberg att föra dagboken.

I förhandlingarna år 1911 med Bonniers om Samlade Skrifter betonade Strindberg att överenskommelsen endast skulle innefatta hans ”till dato utgifvna saker”, det vill säga ej opublicerat material som brev och dagbok: ”Således: Icke innefatta Bref, Dagböcker Manuskript” (brev till K.O. Bonnier 29/6 1911). När han sett ett utkast till kontrakt reagerade han på vad som där sades om outgivna manuskript. Angående dagboken skrev han dagen därpå (30/6):

3ᵒ ”Ockulta Dagboken” är så stor 1896–1908, och så intim, så Swedenborgsk, faslig, och farlig för andras lugn, att den måste brännas eller förseglas.
[– – –]
”Otryckta manuskript” bör nog utgå, Bref och Ockulta Dagboken måste utgå!

Strindberg hade alltså olika idéer om hur dagboken skulle förvaltas efter hans bortgång. Den dubbelhet som anvisningarna speglar fick hans efterlevande försöka hantera.

Ockulta Dagboken efter 1912

August Strindberg avled den 14 maj 1912. Hans släktingar plomberade dagboken 1913. Året därefter flyttades dagboken till Nordiska museet, dit arvingarna skänkt Strindbergs kvarlåtenskap, och sedan 1922 är hans manuskript med mera deponerade på Kungliga biblioteket. För att få studera dagboken krävdes tillstånd från arvingarnas ombud och (från 1922) från riksbibliotekarien. Tillstånd har inte givits till många personer, men de mer eller mindre fullständiga avskrifter som gjorts i samband med inventeringar och studier har därefter tjänat som källa för forskare. Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, som inventerade kvarlåtenskapen på familjens uppdrag, argumenterade 1915 för dagbokens publicering, bland annat med stöd i Strindbergs ovan citerade förteckning. Gyllensköld ordnade så att en första avskrift gjordes. Även Martin Lamm hade i början av 1920-talet tillgång till dagboken, och gjorde excerpter. Men forskare som Torsten Eklund och Gunnar Brandell hade endast tillgång till avskrifter när de arbetade med sina avhandlingar (1948; 1950).

Efter 1962 blev dagboken tillgängligare – femtio år efter Strindbergs bortgång. Torsten Eklund utgav redan 1963 en urvalsvolym vars fokus låg på Strindbergs tredje gifte och som även inkluderade brev till och från hustrun: Ur Ockulta dagboken. Äktenskapet med Harriet Bosse. Det första större litteraturvetenskapliga arbete som byggde på studier i dagboksoriginalet var Göran Stockenströms Ismael i öknen. Strindberg som mystiker, 1972. Fem år senare publicerades dagboken för första gången i en svartvit faksimilutgåva av Gidlunds förlag.

Varför utge Ockulta Dagboken i Samlade Verk?

Ockulta Dagboken utges i Samlade Verk som ett biografiskt dokument. Även en rad andra tidigare opublicerade verk och dokument har tryckts i Samlade Verk, bland dem ”En Tvivlares Anteckningar” (ämnade för I Röda rummet, SV 21), Han och hon (SV 22) och Antibarbarus II (SV 35).

Strindberg planerade själv i flera omgångar att Ockulta Dagboken skulle utges postumt. Han planerade också för att hans brev skulle utges, dock ej inom ramen för Samlade Skrifter. Breven har sedermera utgivits i tjugotvå tjocka band.

Dagboken har använts under lång tid i forskningen, men avläsningen av dagboken har varit ett problem. Nu görs hela texten tillgänglig som typograferad text, med de grekiska bokstäver som Strindberg använt för att kamouflera namn och känsliga partier transkriberade. Forskare och allmänhet kan nu läsa och bilda sig en egen uppfattning. För första gången utges nu dagboken också med vetenskapliga kommentarer, inklusive person- och verkregister. Hela texten är fritt sökbar i Litteraturbanken.se.

Delredaktörer för utgåvan av Ockulta Dagboken i Samlade Verk är Karin Petherick, som avled 2009, och Göran Stockenström. Petherick etablerade texten och sammanställde de omfattande ord- och sakförklaringarna. Stockenström har författat en värdefull essä om dagboken. Arbetet med utgåvan har pågått under många år och har engagerat ett stort antal personer. Arbetet slutfördes under 2010–2011 av redaktionen för August Strindbergs Samlade Verk vid Stockholms universitet.

En av ambitionerna under arbetet med utgåvan har varit att i möjligaste mån fånga dagboksskrivandets process, med tillägg, markeringar och strykningar på dagboksbladen. Nationalupplagans vanliga redigeringsprinciper gäller i huvudsak, med bland annat normaliserad stavning, men en del av dessa principer har reviderats och kompletterats för Ockulta Dagboken. Text skriven med blyerts återges i kursiv. Text skriven med färgpenna återges i fet stil. Understrykning med samma penna som texten är nedskriven med återges i den etablerade texten som understrykning, men ej understrykningar med färgpenna i efterhand (om Strindberg inte samtidigt antecknat mer med samma penna). Grekiska bokstäver transkriberas direkt efter ordet inom hakparentes. Överstruken text återges överstruken. Tidningsklipp och andra i dagboken monterade dokument återges som bild i den etablerade texten. (Se vidare den utförligare beskrivningen i slutet av band 59:1.)

När man i en vetenskaplig utgåva också återger struken text är detta inte respektlöst mot författarens ”intention” när denne ändrat eller strukit ett ord eller ett stycke. Syftet är inte att avslöja dolda hemligheter, utan att så långt möjligt återge texten i det aktuella dokumentet. Detta ger också inblickar i den dagbokstextens tillkomst och i dagbokens historia. Ovan citeras exempelvis vad Strindberg skrev vid pantsättningen av dagboken till Bonniers i oktober 1907, något som han sedan strök när lånet hade lösts.

En del av den text som dolts bakom tjocka överstrykningar har frilagts genom digitala bearbetningar på redaktionen för Samlade Verk. Tekniken som har utvecklats på redaktionen nådde i detta fall längre än en tidigare genomförd undersökning vid Statens kriminaltekniska laboratorium, Linköping. Den mest omfattande strykningen berör Strindbergs och Harriet Bosses liv tillsammans (pag. 205 v.)]. Strindberg tycks upplevt deras möte och äktenskap, skilsmässa och fortsatta samliv på ett speciellt sätt. De ses som utvalda för något högre syfte och de lever tillsammans också i en annan dimension. Strindberg känner Harriet Bosses närvaro även när hon är frånvarande. Kontakten på astralplanet och det telepatiska samlivet beskriver Strindberg redan 1900 och 1901 (pag. 123 v. och 129). Men fallet blir också större när relationen knakar och sedan upplöses. Många anteckningar 1901–1908 behandlar detta. När Samlade Verk nu återger både vad som kan läsas i klartext och en del av vad som kan läsas under strykningar, ger det så mycket information som tekniken idag medger. Det strukna är i förhållande till allt det som tidigare har kunnat läsas knappast sensationellt, men avslöjar något om Strindbergs syn på och spekulationer om man och kvinna.

Att läsa Ockulta Dagboken

Hur skall man läsa Ockulta Dagboken? Man skall minnas att anteckningarna i dagboken fördes under tolv och ett halvt år. Läs alltså inte för snabbt. Det är ingen roman som utges i Samlade Verk. I dagboken finns ingen skönlitterär intrig. Men det finns anteckningar om iakttagelser, drömmar och fantasier – och tolkningar av dessa anteckningar. Läsaren dras sålunda obönhörligt in i tolkningsprocessen. Kanske är detta helt i sin ordning och enligt Strindbergs önskan. Och kanske kan dagboken genom denna nya utgåva möta sin utvalda, rätta läsare – idag eller i morgon.

Bibliografi

Litteraturbanken, 2013