Frans Michael Franzén

FRANS MICHAEL FRANZÉN (1772–1847) föddes i Uleåborg och fick sin första utbildning vid akademin i Åbo.

Vid Uppsala universitet kom han i kontakt med kantiansk filosofi, och Benjamin Höijer (som ingick i Franzéns matlag vid universitetet) blev viktig för Franzéns utveckling. Ett genombrott som poet fick Franzén genom dikter i Stockholms-Posten 1793–94, och efter en längre resa genom ett av den franska revolutionen präglat Europa – som för alltid botade Franzén från en ungdomlig revolutionsromantik – återvände han till sin poetiska verksamhet.

Framgångarna kom nu i tät följd. ”Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz” (1797) gav honom Svenska Akademiens stora pris i skaldekonsten och utgjorde något av en milstope för den samtida litteraturen. Diktens götiska inslag pekade framåt, mot göticismen. Men Franzén var en anpasslig diktare. En mer vildsint poetisk ådra, färgad av ett förromantiskt bildspråk, lät sig villigt tuktas av kraven på ett akademiskt präglat framställningssätt. 

Svenska Akademien förblev, på många sätt, Franzéns viktigaste läsekrets, och han valdes följdriktigt också in som ledamot 1808. Det tidiga 1800-talet var en intensiv period för Franzén. Invalet i Akademien föregicks av hans prästvigning 1803, och 1811 flyttade han slutligen till Sverige – ett logiskt steg för en intellektuell vars huvudsakliga uppgifter ändå utfördes på svensk mark. Väl i Sverige var det som medlem av psalmbokskommittén (1811–1819) och som psalmdiktare Franzén gjorde sitt största avtryck. Jämsides Johan Olof Wallin diktade Franzén flest nya psalmer till den nya psalmboken; bland andra ”Bereden väg för Herran”. Franzén tjänade också som ständig sekreterare i Svenska Akademien 1824–1834, och krönte sin prästerliga bana med att utses till biskop i Härnösand 1834.