”Hör, hur den kallar oss – hör du ej sången?
Klingande strömmar i dalen den ner:
’Snart är den lustiga vårtid förgången;
jubla en majnatt och se’n aldrig mer!’

Kring dina lockar jag brudslöjan lindar.
Kransen av daggig viol jag dig ger;
friskt skall den dofta i vakande vindar,
dofta en majnatt och se’n aldrig mer.”

– ”Våren jag hör över markerna sjunga,
högre mitt hjärta dock manar och ber.
Dig vill jag giva, vad känslorna unga
skänka blott en gång och se’n aldrig mer.

En gång min kärlek, den jungfruligt skära,
blommar i livet och doftar och ler.
Skynda min brudgum, ty dagen är nära.
Kyss mig i dunklet och se’n aldrig mer!”