Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst. Nu blommar heden röd av ljungen och vitt av liljor älvens bröst. Nu är den sista visan sjungen av sommarns kvinnligt veka röst; nu stiger uppför bergens trappa trumpetarn storm i dunkel kappa.
Nu äro alla drömbarn döda, som fötts ur vårens sköra lek — likt buskens rosentyll, den röda, som första skumma natt gör blek. Men alla starka känslor glöda som snårets nypon, kullens ek och viska varmt i frost och nordan om gyllne mognad och fullbordan.
Min sång flög drucken kring det bästa av färg och doft i ängars ljus, och det var ljuvligt nog att gästa de många hjärtans honungshus; nu vill jag, mätt på sötman, fästa min boning långt från lust och rus och vila under fasta bjälkar, ej under lösa blomsterstjälkar.
Väl mig, då lekens minnen tvina, att du var allvar och står kvar, att ingen sol behöfs att skina vår kärlek varm i svala dar! Hör, himlens hårda väder vina sin högtidshymn för trogna par. Vi le, när jorden räds och darrar: vår lyckas hus har goda sparrar.
Ann Boglind läser ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt.