Ur: Samlade dikter II (2004) Årskurs: Gymnasium Tema: Olycklig kärlek
Jag diktar för ingen – för vinden som vandrar, för regnet som gråter, min sång är som blåsten, som mumlar och går i höstnattens mörker och talar med jorden och natten och regnet.
År av saknad! Vad kan livet ännu i sitt sköte åt mig bära? Huru länge, huru länge skall mitt hjärta dignande sig själv förtära?
O, när randas dagen, o, när väckes jag av morgonfågelsången, när skall tröstad jag på detta blicka som en ond och intig dröm förgången! O försent! För mig ej blommar dagen. Natt, de tröga stegen hasta! Blott i dödens skälvning detta hjärta skall uppandas, med ett glädjeskri befriat sig i nattens armar kasta.
Intet annat, intet i världen kan nu värma min själ än att dikta om dig, jag vill leta ord som svalka och bränna likt din huds smek, ord med skimret av ditt blods lena ljus och med glansen av dina ögons hårda djupa glans, där de lysa under marmorvitheten av pannan, jag vill gripa dina lemmars gång och sträckning, rörelsens långsamma lenhet i verser av förtärande vällust.
Agneta Pleijel läser ”Jag diktar för ingen” av Vilhelm Ekelund.