Han.
En kyss, då jag far, o min maka!
Den livar min flykt i det blå.
En kyss, då jag kommer tillbaka:
Den eldar mig mera ändå.

   Hon.
Ack! bliv hemma i det gröna:
Njut med mig, i tysthet säll,
Daggen, blomstren, allt det sköna,
Himlen strör omkring mitt tjäll.

   Han.
Dit lyft, på de glänsande skyar,
Där våren åt kärleken ler,
Jag ser, huru allt sig förnyar,
Och sjunger för dig, vad jag ser.

   Hon.
Se i spegeln av den droppen:
Himlen är ock här, min vän.
Kärlek tittar ur den knoppen:
Sätt dig här och sjung om den.

   Han.
Här tystnar min sång. Vid din sida,
Vad kan jag? Blott se uppå dig.
I rymden, i dagen sig sprida
Vill sången, som lever hos mig.

   Hon.
Lyssnande förtjust, jag bävar
För din flykt, så skön den är.
Det är präktigt, där du svävar,
Men så lugnt i skuggan här.

   Han.
Vad fröjd! Om du kände den fröjden
Att sjunga i skyn: det är vår!
Och lyfta från tegen åt höjden
En suck av den trefne, där sår!

   Hon.
Far då dit, där solen stänker,
Dina vingar med sitt guld.
Hänryckt ser jag det och tänker:
Han är min, han är mig huld.

   Han.
Dig ser jag, hur högt jag än svingar;
Dig, hulda, i himlen jag ser.
För dig på de flämtande vingar
Jag spelar, och sänker mig ner.

   Hon.
O! hur säll att dig tillhöra,
Vårdar, värmer jag ditt bo.
Ack! vad ville jag ej göra
För din glädje, för din ro?

   Han.
En dag du ej mera dig döljer
I brådden, som gulnat till skörd.
Då flyger du opp, och mig följer,
Av mig bland odödliga förd.