Eva Neander

EVA NEANDER (1921–1950) började sin skribentbana på Västgöta-Demokraten i Borås, där hon arbetade som korrekturläsare, men även skrev kåserier, filmkritik och dikter. Med novellen ”Vilse” vann hon förlaget Åhlén & Åkerlunds novelltävling 1945. Hon utvidgade berättelsen till debutromanen Dimman (1946). Huvudperson är där den unga Bitte som upplever sig vara skild från världen av en, på samma gång skrämmande och skyddande, dimma. Genom denna dimma gestaltar Neander den stundtals motstridiga önskan om att höra till en gemenskap, men ändå vara sin egen. Bitte känner förakt för sina medmänniskor, men också kärlek. Utanförskapet ger frihet, men leder också till ensamhet.

Tematiken återkommer i romanen Staden (1947), där flera kvinnoöden skildras utifrån frihetens och anpassningens dilemma. Kvinnans bundenhet vid hemmet och hemarbetet och frustationen över att inte själv kunna påverka sitt liv eller fullt ta del av livets alla möjligheter kommer här till starkt uttryck i skildringar av kärlekslösa och fjättrande äktenskap.

Även i novellsamlingen Nattljus (1949) står det olyckliga äktenskapet i fokus. Kvinnan är dömd att välja någon av de färdiga roller som står henne till buds; instängd i ett äktenskap där hon snart blir en hemmets bittra fånge eller självständig i yrkes- och kärleksliv och därmed utsatt för omgivningens hån och misstänksamhet.

Strävan efter frihet och den ångest denna strävan medför är, som hos flertalet 40–talister, ett återkommande tema i Neanders författarskap. Hon utgav även diktsamlingen Död idyll (1947), där man anar ett inflytande från Karin Boye, som på många sätt framstår som Neanders lyriska föregångare. Eva Neander efterlämnade den ofullbordade romanen ”Vattnet” samt ett antal dikter och noveller; texterna samlades i volymen Lilla bror och lilla syster, vilken utgavs postumt 1951. Hennes författarskap låg länge som höljt i glömska, men har under senare år fått en välförtjänt renässans.