Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: “Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!“
Och se här går skeppet på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan midt i havets vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
“Det är nätt att skutan flyter.
Hvem är tjockast av allt folket? Vi få kasta ut en knöl.“
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se, att han är ganska sjuk och önskar sig i land.

Och de lägga hand på Jona,
men han beder: “Käre, skona,
ty I se, jag är en andans man och vördnadsvärd profet.“
Men de svara: “Har du trona,
kan du trampa vatten, Jona,
fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet.“
Och se här står Jona uti vädret upp och ner
med sin skörtrock öfver nacken, så man livstycksryggen ser;
och i djupet rakt inunder
ses ett gapande vidunder,
och ur breda käftar lysa hemskt de vita tandklaver.

Väl må landtmän sälla heta,
att de ingen fara veta
av de odjur, som gå rytande i havets vilda svaj!
Må de väl den dom besinna,
som så många skeppsmän finna,
vilka varda svulgna upp utav en valfisk eller haj!
Och se här står Jona uti valfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
Där är unket, kallt och naket,
där är trångt och lågt i taket,
ty vi se ju, att profeten måste hålla sig på huk.