”Det stampade och trampade från alla fyra hållen,
och näggum det var roligt, för jaggu var det trollen,
som långsamt kommo skumpande med dunder och duns.
Det rungade och vren och sa knak genom skogen,
för somma var så stora som kyrkan i Bogen
och tallar är som halm för en tocken en luns.
Och Pär han kröp ner vid en rot av en gran
och själv så kröp jag ner bakom kolkuja,” sa’n.

”Det dunkade och klang som när skrotjärn slamrar
och somma hade armar som stångjärnshamrar
och somma hade nävar såsom jättekast
och somma hade gap som ett hål till en gruva
och somma hade tak av ett kolhus till huva
och somma glyste eld som en gnisterkvast
och somma hade snut som en järnlyftkran
och jaggu var det allt lite kusligt,” sa’n.

”De satte sig kring milan och stekte sitt tackjärn
och kokade sig soppa på spikar och klackjärn
och mumsade på plog som på höns eller får.
De dansade kring milan, det var som en hoppdans
med kyrkor i polskdans och hus i galoppdans,
det var som ett dön som när guffarn går.
Och nog har jag vandrat och varit in i stan
men aldrig såg jag maken till dansgille,” sa’n.

”Och rätt som jag låg som ett hopviket knyte,
så kommer där ett troll med ett otäckt snyte
och tjåvar och tar på min fattiga kropp.
’Titt vint, titt på skack, det är ugglor i mossen,
här ligger litet gubbkött’, sa tryntrollklossen,
men just i det samma rann sola opp.
’Se sola,’ sa jag, ’det är ljusande dan,’
då nöso de och lade på långkutt,” sa’n.

”Det dånade i bärga, det skälvde i jola,
de skalade i väg bortåt fjälla där nola
och drumlade i kull sig där nolaskogs.
Det var som ett slagsmål av vettskrämda hyttor,
som bruk gjorde hjulkast och jättekullbyttor
och malmhus och kolhus och smedjor slogs.
För trollen äro lika förfärade för sola,
som jag för att skarva och ljuga,” sa Ola.