Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen tidt,
ock det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blef vild och galen
– i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blef tagen,
hon skrek ej, grät ej, blef endast hvit
– till fyra år blef hon dömd af lagen
– en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som näns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
– nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälfva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.