Månljuset fyller rummet med andeluft, svävande lycka, drömmens lycka, lycka över allt förnuft.
Dikt utan ord, strålar som bli strängar från himmel till jord, rymdernas musik, månskensmystik, lycka, lycka.
Det är som jag inte var ensam nu. Är det någon härinne? Är det du? Har du gått genom stängda dörrar i hemlighet eller stigit ner på en månstråle, fast du vet att vi aldrig få träffas mer?
Ingen kan svara. Spökljuset glider långsamt ur rummet bort. Allting är öde, allting tiger. Månskenslycka, hur sval, hur kort