Erik Lindegren

ERIK LINDEGREN (1910–1968) var det svenska 1940-talets främste lyriker.

Han debuterade 1935 med Posthum ungdom, en samling mer traditionella dikter. Under inflytande från främst de finlandssvenska modernisterna kom Lindegrens skrivande åren därefter att bryta ny mark och 1942 utkom, på eget förlag, Mannen utan väg – en av det svenska språket mest betydelsefulla och särpräglade diktsamlingar. Samlingen karakteriseras av disharmoni – ett bildspråk i skärvor – stöpt i en harmonisk form – sonetten. Lindegren ville med dessa ’sprängda sonetter’ skapa ett kostnärligt uttryck som samstämde med den moderna, av kriget präglade, livskänslan. Influenserna kom såväl från Picassos Guernica som från modern klassisk musik.

Samlingen blev, då den 1945 gavs ut på nytt av Bonniers förlag – som tidigare refuserat den – en av brännpunkterna i den ’obegriplighetsdebatt’ vars vågor gick höga under 40-talet. Lindegren gav 1947 ut samlingen Sviter, vilken av samtiden sågs som decenniets lyriska höjdpunkt. Samma år publicerade han även ett antal dikter skrivna till tavlor av medlemmar i Halmstadgruppen.

År 1954 kom Lindegrens sista diktsamling, Vinteroffer, i vars inledningsdikt ”Ikaros” den uppåt stigande, mytologiske flygaren blir en förkroppsligad bild för den gränsöverskridande dikten.