Från molnens purpurstänkta rand
Sjönk svanen lugn och säll,
Och satte sig vid älvens strand
Och sjöng, en Junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång,
Hur glad dess himmel är,
Hur dagen glömmer, natten lång,
Att gå till vila där.

Hur skuggan där är djup och rik
Inunder björk och al;
Hur guldbestrålad varje vik,
Och varje bölja sval.

Hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är
Att äga där en vän;
Hur troheten är hemfödd där,
Och längtar dit igen.

Så ljöd, från våg till våg, hans röst
Hans enkla lovsång då;
Och snart han smög mot makans bröst,
Och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm
Ej sekler tälja får;
Du älskat har på nordens ström,
Och sjungit i dess vår.