Erik Gustaf Geijer

ERIK GUSTAF GEIJER (1783–1847) förenar i sitt författarskap snart sagt hela den sfär som kallas humaniora. Inom såväl historia som filsofi, religion, samhällsbyggnad och skönlitteratur skrev han ännu levande, lödiga verk. Under hans ledning kom Iduna, Götiska förbundets tidskrift, att bli en av Sveriges ledande kulturtidskrifter. Det första numret, utgivet 1811, skrevs helt av Geijer själv och ger en blixtbelysning av hans poetik och idévärld. Här återfinns bland annat de kända rolldikterna ”Vikingen”, ”Odalbonden” och ”den siste kämpen” jämte nya tolkningar av dikter ur den isländska skaldepoesin.  Numret inleds med en belysande ”Anmälan” där Geijer beskriver den betydelse han menar att nationens levande minnen och traditioner har för folkkaraktären, för ett folks självmedvetande.

Geijer framhöll i allt den nationella och samhälleliga gemenskapen som en nödvändig förutsättning för den enskilda människans utveckling. Härvid kom studiet av historien, myterna och hjältesagorna att tilldelas största vikt.

Parad med upplysningsfilosofins tro på individens möjlighet och frihet finns också hos Geijer en absolut tilltro till fantasin som oundgängligt verktyg för såväl statsmän som diktare. Förstånd och inbillningskraft blir lika tungt vägande delar i ett idealt tänkande. I sin betoning av den enskilda människans ansvar, som del i en större gemenskap, lägger Geijer även stor vikt vid en i det dagliga livet praktiskt genomförd kristendom. Att leva är för Geijer att verka, såväl i handling som i tanke.