Sin unga kärlek hon har mig skänkt
en kväll i den svala skog.
I doftande skymning låg nejden sänkt,
medan gökens klocka väkterna slog.
På stigar, som leda bland buskar och ris
in i huldrornas mörkaste paradis,
vi gingo i salig förgätenhet,
i drömmar av ungdomsvild förmätenhet.

Det spelade upp i de nattliga vrår
som en brudsång på viskande strängar;
ut flög den från granar och nyponsnår
över backar och klöverängar.
I skumblå sky som en silverpunkt
satt Venus och blickade drottningslugnt. –
Vi sjönko varandra i armarna
och kände det brusa och slå i barmarna.

Vi gingo tillsammans ner genom daln,
där bäcken flyter så tyst,
vi drucko vid källan ur näverpokaln,
se’n läpparna heta vi kysst.
Igenom äng, där brudsporren blommar,
vi vankade, yra av doft och sommar,
och stirrade upp i stjärnorna
med tumlande febertankar i hjärnorna.